Enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, kan rätt till hjälp av en personlig assistent beviljas för grundläggande behov: hygien, måltider, på- och avklädning samt kommunikation med andra. Som ett femte grundläggande behov anges ”annan hjälp som förutsätter ingående kunskaper om den funktionshindrade”, det s.k. femte hjälpbehovet.

Sedan lagens tillkomst har ett tillsynsbehov på grund av medicinsk problematik bedömts falla inom det femte hjälpbehovet och därför varit assistansberättigande. Detta rekvisit kan exempelvis bli tillämpligt i det fall då någon till följd av epilepsi har ett behov av tillsyn för att undvika att drabbas av allvarlig skada. Genom Högsta förvaltningsdomstolens dom HFD 2015 ref. 46 omtolkade HFD överraskande nog det aktuella rekvisitet på så sätt att assistans endast kan medges om det femte hjälpbehovet föreligger i samband med en psykisk funktionsnedsättning. Sedermera kom Försäkringskassan att ändra de egna riktlinjerna så att rekvisitet numera endast berättigar till assistans i det fall att behovet har ”orsakats” av den psykiska funktionsnedsättningen.

Vi anser att det går att rikta kritik mot avgörandet vad gäller ett antal punkter. För det första kan det med fog hävdas att HFD förbisett centrala uttalanden i förarbetena, varför domen svårligen kan sägas överensstämma med lagstiftarens intention rörande vilka behov som ska anses falla in under det femte hjälpbehovet. HFD:s tolkning har inte annat stöd än tio år gamla propositionsuttalanden som vid riksdagsbehandlingen avvisades i Socialutskottets betänkande. För det andra menar vi att HFD underlåtit att fästa vikt vid praxis som borde ha varit av avgörande betydelse för målets utfall. HFD avsåg nämligen genom avgörandet att fastställa rättsläget så som detta såg ut vid 1996 års ändringar i LSS, trots att det går att peka på praxis och myndighetspublikationer från denna tid, som pekar i en motsatt riktning.

Omtolkningen leder bl.a. till en kostnadsövervältring på kommunerna, ökat föräldra- och anhörigansvar och en försämrad livssituation för många svårt kroniskt sjuka. Eftersom domen leder till omfattande konsekvenser för funktionsnedsattas möjligheter att leva ett liv som andra, med goda levnadsvillkor och självbestämmande, bör regering och riksdag agera omedelbart för att säkerställa att LSS uppfyller de mål som den är instiftad för att förverkliga.

Artikel som publicerades i nr 4 av Juridisk Tidskrift 2015/2016