Förvaltningsjuristerna logo
Förvaltningsjuristerna logo

Kamerabevakningsutredningen vill slopa tillståndsskyldigheten för kamerabevakning

Vad blir då av med den personliga integriteten och rättssäkerheten?

Syftet med kamerabevakningslagen (2018:1200) är att tillgodose behovet av kamerabevakning för berättigade ändamål, något som främst är för brottsbekämpning, men utan att göra otillbörligt intrång i den enskildes integritet vid sådan bevakning.

Eftersom det finns två sidor av enskildas grundläggande rättigheter – å ena sidan rätten att inte bli kränkta av staten, å andra sidan rätten att bli skyddad av staten från kränkningar av andra enskilda – krävs det idag att en myndighet beviljas tillstånd för kamerabevakning.

Utgångspunkten i den presenterade utredningen är att tillståndsplikten ska tas bort – det ska alltså ställas lägre krav på myndigheterna för att tillåtas utöva kamerabevakning. Istället för att ansöka om tillstånd hos tillsynsmyndigheten ska nu den sökande myndigheten, till exempel Polisen, själv avgöra om deras kamerabevakning ska tillåtas eller inte.

Förutsättningen för att beviljas tillstånd idag är att sådan bevakning måste väga tyngre än den enskildes intresse av att inte bli bevakad. Vad som ska beaktas radas upp i lagtexten i punktform. Som exempel ska kamerabevakningen avse att förebygga, förhindra, upptäcka eller utreda brottslig verksamhet, utöva kontrollverksamhet, begränsa verkningar av inträffade olyckor eller andra jämförliga ändamål. Dessutom ska bevakningens utförande beaktas, likväl som om det finns teknik som avser att öka skyddet för den enskildes integritet och vilket område som bevakas, till förmån och som motvikt för den enskildes integritet kontra kamerabevakningen.

Utredningens förslag är att låta varje myndighet tillämpa en överviktsprincip – kamerabevakning får endast bedrivas om intresset av sådan bevakning väger tyngre än den enskildes intresse att inte bli bevakad. Denna intresseavvägning görs av samma myndighet som önskar bedriva kamerabevakningen, vilket skiljer sig från dagens tillvägagångssätt där beslut fattas av en tillsynsmyndighet. Som säkerhetsåtgärd, för att behålla rättssäkerheten, menar utredningen att myndighetens intresseavvägning ska dokumenteras så att tillsynsmyndigheten kan kontrollera att överviktsprincipen efterlevs. Om inte ska en sanktionsavgift betalas av den kamerabevakande myndigheten.

Vissa undantag ska gälla för att en prövning enligt överviktsprincipen inte ska behövas, men dessa ska vara desamma som gäller för tillståndsplikten idag – något som främst gäller för olika situationer i trafiken.

I utredningen finns en sammanfattning av förslagets konsekvenser. Enligt utredningen innebär förslaget ett ökat ansvar för de aktuella myndigheterna, såsom Polisen, men framför allt att det är mer flexibelt. Flexibiliteten ska i sin tur medföra positiva effekter för brottsbekämpning, brottsförebyggande åtgärder och för rättssäkerheten. Risken att enskildas integritet kränks minimeras av överviktsprincipen, samt att integriteten måste anses styrkas genom minskad brottslighet. Slutligen anser utredningen att förslaget inte kommer att leda till ökade kostnader för staten, utan att det ryms inom befintliga ekonomiska ramar.

Idén om en effektiv brottsbekämpning – eller ännu bättre, effektivt brottsförebyggande – torde vara tilltalande hos alla. Tankarna förs direkt till olika varianter av fiktion – filmer, serier, böcker och så vidare. Måhända kommer det inte kunna nå den nivå som i Minorty Report med bland andra Tom Cruise, där de förutser brott och kan hindra de innan de händer. Däremot skulle det kunna vara i likhet med den brittiska serien Luther, där polisen vid fler än ett tillfälle genom serien lyckas fånga skurken mycket tack vare den extensiva kamerabevakningen som finns i London. Borde inte intresset för kamerabevakning därmed väga tillräckligt tungt för att åsidosätt den enskildes integritet?

Det är svårt att inte nämna det dystopiska exemplet som blivit en klassiker – George Orwells roman 1984. Från 1984 har vi fått uttrycket ”Storebror ser dig”, vilket spelar på att staten alltid har koll på dess medborgare genom just kamerabevakning. Om myndigheter själva får besluta om kamerabevakning, alltså ge sig själv tillstånd efter en prövning av sina egna ändamål, torde risken för att alltid tillåta kamerabevakning väga tyngre än den enskildes integritet? Det engelska uttrycket ”slippery slope” ligger nära till hands.

Utredningen menar att förslaget kommer leda till färre brott och ökad trygghet på ett sätt som upprätthåller rättssäkerheten, vilket medför ett stärkt skydd för enskildas integritet. Tanken att en mer omfattande kamerabevakning skulle medföra effektivare brottsbekämpning torde inte anses vara kontroversiell. Däremot bör frågan om den föreslagna gången faktiskt är rättssäker noga övervägas.