Förvaltningsjuristerna logo
Förvaltningsjuristerna logo

Antalet avslag på sjukpenningansökningar har kraftigt ökat trots att lagstiftningen inte ändrats

Under oktober månad rapporterade Dagens Juridik om en kvinna som fått rätt till sjukpenning av Kammarrätten i Stockholm. Rubriken löd ”Kronisk trötthet går inte att vila bort - kvinna vinner mot Försäkringskassan i domstol”.[1]

Studerar man definitionen av just kroniskt trötthetssyndrom (ME/CFS), som kvinnan led av, kan man tydligt se att det innebär just att man[…] är mycket trött eller har en känsla av utmattning som inte går att vila bort”.[2]

Kvinnan som hade en mycket låg fysisk förmåga hade åberopat flertalet läkarintyg och andra bedömningar, såsom arbetsförmågebedömning av fysioterapeut, vilka alla pekade i samma riktning: Kvinnan hade helt nedsatt arbetsförmåga i förhållande till alla på arbetsmarknaden normalt förekommande arbeten. Trots detta ansåg Försäkringskassan att kvinnan ej hade rätt till sjukpenning. Istället menade Försäkringskassan att bristen på objektiva undersökningsfynd var för stor och ifrågasatte även hur kvinnan kunde klara av att köra bil men inte klara av att arbeta. 

Fallet är intressant ur flera aspekter. De senaste dagarna har media rapporterat om den allt snävare bedömningen av rätten till sjukpenning och hur antalet avslagsbeslut har ökat trots att lagstiftningen inte har ändrats. De allt mer restriktiva bedömningarna har blivit tydliga och behandlade läkares bedömningar ifrågasatts. Det kan diskuteras hur rättssäkerts detta är, att en oförändrad lagstiftning ändå kan föranleda annorlunda bedömningar än tidigare. Det är även intressant hur Försäkringskassan, likt i detta fall, ej sällan ifrågasätter de bedömningar som gjorts av läkare och andra professioner.

Av 27:2 SFB framgår att [e]n försäkrad har rätt till sjukpenning vid sjukdom som sätter ned hans eller hennes arbetsförmåga med minst en fjärdedel”. Det innebär således att det måste finnas ett orsakssamband mellan den försäkrades sjukdom och förmågan att inte kunna arbeta. För detta krävs välformulerade intyg som tydligt beskriver detta samband. Såsom ärendehanteringen ser ut idag förekommer det dock allt för ofta att behandlande läkares bedömningar ifrågasätts och att mer vikt istället läggs vid Försäkringskassans egna medicinska rådgivares bedömningar. Här bör poängteras att sistnämnda aldrig träffar den försäkrade vilket till huvudregel den behandlade läkaren har gjort. Vid längre perioder av sjukskrivning har ofta den försäkrade varit i kontakt med och träffat den behandlande läkaren ett flertal gånger. Ändock ifrågasätts intygen och rätten till sjukpenning.

I nämnda rättsfall var den försäkrade (kvinnan) diagnosticerad med kroniskt trötthetssyndrom. Hennes behandlande läkare var av uppfattningen att hennes arbetsförmåga var helt nedsatt i förhållande till alla på arbetsmarknaden normalt förekommande arbeten. Denna bedömning tillstyrktes av två andra läkare, liksom av tester och bedömningar gjorda av arbetsterapeut och fysioterapeut. Hon hade en mycket låg fysisk förmåga och återhämtade sig dåligt efter tester gjorda av fysioterapeut. Under de dagar hon mådde som allra bäst hade hon förmågan att köra korta sträckor bil i sitt närområde vilket inte kan likställas med att vara arbetsför, uppgav en av kvinnans läkare. Det fanns få objektiva undersökningsfynd och Kammarrätten inledde sin bedömning med att bemöta detta:

”Läkarintygen beskriver få objektiva undersökningsfynd. Det ligger samtidigt i det aktuella tillståndets natur att det är svårt att hitta sådana fynd. De symtom som [kvinnan] uppger att hon har och deras omfattning samt hur de inskränker hennes arbetsförmåga har beskrivits utförligt i det medicinska underlaget och den övriga utredningen i målet. Symtomen och konsekvenserna av dem stämmer väl överens med det som är känt om ME/CFS enligt underlaget i målet.” [3]

Kammarrätten bedömde således kravet på objektiva fynd i förhållande till diagnosen. Slutsatsen som kan dras är det inte alltid kan uppställas krav på objektiva undersökningsfynd i allt för stor utsträckning utan att anamnestiska uppgifter måste kunna läggas till grund för bedömningen likväl. Än mer intressant är Kammarrättens uttalande om behandlande läkare:

”Det har inte kommit fram skäl att ifrågasätta de behandlade och undersökande läkarnas slutsatser vare sig i fråga om diagnosen eller av kvinnans funktionsnedsättningar till följd av sjukdomen.”

Här konstateras att behandlande och undersökande läkares bedömning är av vikt och genom domstolens formulering kan det vidare konstateras att det inte kan vara en huvudregel att ifrågasatta läkares bedömning utan att det måste finnas skäl för ifrågasättandet. Detta är ett välkomnat uttalande från kammarrätten. Förhoppningsvis kan det leda till att de bedömningar som görs av den/de läkare som har haft kontakt med, träffat och behandlat patienten, ges den tyngd de bör ha och inte ifrågasätts på samma sätt som tidigare.

[1] http://www.dagensjuridik.se/2018/10/kronisk-trotthet-gar-inte-att-vila-bort-kvinna-vinner-mot-forsakringskassan-i-domstol

[2] https://www.1177.se/Stockholm/Fakta-och-rad/Sjukdomar/MECFS/

[3] Kammarrättens i Stockholms dom, mål nr 5905-17.