Förra veckan meddelade Kammarrätten i Göteborg dom i ett mål gällande en sexårig pojkes rätt till assistans för bland annat hjälp med kommunikation.[1] I målet var det ostridigt att pojken på grund av sitt omfattande funktionshinder hade behov av hjälp och stöd med bland annat kommunikation. Frågan gällde huruvida detta behov kunde anses utgöra ett grundläggande behov eller ej. Pojken använde sig av TAKK (tecken som alternativ och kompletterande kommunikation) samt egna tecken och kroppsspråk. Till tals använde pojken få ord och hans verbala ordförråd bestod av ca 10-15 ord.

Vid bedömningen av huruvida en person har rätt till assistans finns flera rekvisit (krav) som måste vara uppfyllda. Bedömningen sker stegvis där personkretstillhörigheten bedöms först. Därefter görs en bedömning av personens hjälpbehov och hur omfattande detta är. En distinktion görs mellan grundläggande behov (personlig hygien, att äta, på- och avklädning, kommunikation och annan hjälp som förutsätter ingående kunskaper) och övriga personliga behov. När ovanstående har behandlats och det har konstaterats att ett tillräckligt stort hjälpbehov föreligger kan personen beviljas assistans.

Vad avser just kommunikation kan följande anföras.

”För att hjälpbehov med kommunikation ska beaktas som grundläggande behov ställs i praxis krav på att det behövs en tredje person närvarande som måste ha kunskap om den funktionsnedsatte, om funktionsnedsättningen och om den funktionsnedsattes kommunikationssätt för att kunna hjälpa honom eller henne att förstå och förmedla budskap. När behovet av personlig assistans bedöms för ett barn ska det bortses från det hjälpbehov som en vårdnadshavare normalt sett ska tillgodose enligt föräldrabalken med hänsyn till barnets ålder, utveckling och övriga omständigheter (se RÅ 2010 ref. 17).”[2]

Är personen ett barn finns, som nämns i slutet av ovanstående stycke, ytterligare ett steg att ta hänsyn till, det s.k. föräldraansvaret. Med föräldraansvar menas det ansvar som varje förälder har för sitt barn när det kommer till stöd, hjälp och omvårdnad oavsett om barnet har en funktionsnedsättningen eller ej. Tiden för det normalt föreliggande ansvaret dras då av från den tid som barnet behöver hjälp genom assistans, 51:6 socialförsäkringsbalken. Ett tydligt exempel är om en person behöver hjälp med att dela maten inför måltider. För en vuxen person kan detta vara ett assistansgrundande hjälpbehov då det normalt sett inte är något en vuxen person behöver hjälp med. Är det istället ett två år gammalt barn som behöver hjälp med detsamma kan assistans inte ges för detta behov då alla tvååringar, oavsett funktionshinder eller ej, behöver hjälp med att fördela maten. Det faller således under det normala föräldraansvaret.

Ovan berörda fall avsåg som nämnt en sexårig pojke varför föräldraansvaret behandlades av domstolen. Pojken hade utöver sina alternativa kommunikationssätt och sitt mycket begränsade verbala ordförråd svårt att kommunicera i nya situationer och med personer han inte känner. Kammarrätten anförde att

”Vid tidpunkten för nämndens beslut var [pojken] i den ålder där ett barn utan funktionsnedsättning börjar delta i fritidsaktiviteter utanför skola och familj i större omfattning än tidigare. Enligt kammarrättens bedömning visar utredningen att [pojkens] sammantagna förmåga att uttrycka sig och ta emot information är så pass begränsad att hans behov av hjälp med kommunikation i förhållande till tredje person är att betrakta som ett grundläggande behov.”

Pojkens hjälpbehov ansågs således vara större än vad som kan anses normalt för en sexåring utan funktionshinder. Kammarrätten bedömde därför hans hjälp med kommunikation vara ett grundläggande behov.

Detta är en intressant dom då hjälpbehov som inte alltid är lika tydliga i sak och omfattning som exempelvis fysisk hjälp med på- och avklädning eller personlig hygien, har varit föremål för olika bedömningar och diskussion de senaste åren. Detta gäller särskilt just behov av hjälp med kommunikation och behov av tillsyn. Vi välkomnar därför Kammarrättens ställningstagande och klarläggande.

[1] Kammarrätten i Göteborg, mål nr 2104-18.
[2] Kammarrätten i Göteborg, mål nr 2104-18.