Förvaltningsjuristerna logo
Förvaltningsjuristerna logo

Vem omfattas egentligen av LSS?

Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (1993:387) (LSS) är en rättighetslagstiftning som reglerar de olika hjälpinsatser som människor med funktionshinder kan ha rätt till. För att beviljas någon av de i lagen angivna insatserna, bl.a. personlig assistans och ledsagarservice, krävs att den enskilde också omfattas av lagens tillämpningsområde.

Av 1 § LSS framgår följande.

”Denna lag innehåller bestämmelser om insatser för särskilt stöd och särskild service åt personer:
1. med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd,
2. med betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom, eller
3. med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service.”

Dessa tre ovan nämnda punkter utgör de tre s.k. personkretsarna. För att bli beviljad en insats enligt LSS krävs att man tillhör en av dessa. Som vi kan se är det inte en uttömmande lista bestående av upprabblade medicinska diagnoser eller funktionsnedsättningar, utan det krävs att en bedömning sker i varje enskilt fall. I vissa fall krävs ingen längre utredning kring detta; den enskildes funktionshinder kan vara så pass omfattande att det är klart att den enskilde tillhör en av personkretsarna. I andra fall krävs dock en mer djupgående utredning för att kunna avgöra frågan.

Den tredje punkten i bestämmelsen är inte lika uttömmande som de två föregående och det krävs ofta en djupare utredning för att kunna bedöma om samtliga rekvisit (krav) i bestämmelsen är uppfyllda. Det krävs att personen (1) har ett varaktigt fysiskt eller psykiskt funktionshinder som (2) uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de (3) är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och (4) därmed ett omfattande behov av stöd eller service. Det krävs således att samtliga fyra rekvisit är uppfyllda för att personen ska anses tillhöra personkretsen.

Det förekommer att domstolarna bedömer frågor gällande personkretstillhörighet. Domstolsprocesserna för dessa typer av ärenden tar dock ofta mycket lång tid (ca 1-2 år) då handläggningstiderna är långa, något som för den enskilde kan vara påfrestande. I den bästa av världar skulle bedömningarna alltid bli rätt i första instans, dvs. hos kommun eller Försäkringskassan, men så är inte alltid fallet varför dessa frågor ibland går till domstolsprövning. Kommer domstolen fram till att den enskilde tillhör personkretsen har lång tid gått sedan ansökan om insatsen gjordes, vilket kan ha förorsakat svårigheter för den enskilde och inneburit att den enskilde inte fått hjälp i enlighet med sitt hjälpbehov.

För att nämna ett exempel kan barn med ämnesomsättningssjukdomar nämnas. De utgör en sådan grupp där bedömningen ibland är svår för kommun eller Försäkringskassa. Det kan t.ex. handla om barn som behöver äta en mycket strikt kost jämnt fördelat över dygnet (exempelvis varannan timme) där matens alla komponenter måste vägas och beräknas för att undvika livshotande tillstånd. För barnet och dennes föräldrar är hjälpbehovet ofta uppenbart i dessa fall, en bedömning som inte alltid delas av handläggande myndighet.

Även om det ur många aspekter, inte minst för den enskilde, givetvis är bäst att en korrekt prövning görs redan i första instans är det ur ett juridiskt perspektiv välkomnat med domar från högre instanser som klargör hur personkretsarna i mer oklara fall ska tolkas. Det förenklar i kommande ärenden där omständigheterna är liknande (eftersom domar från högre instanser kan verka vägledande) och motverkar att liknande fall bedöms olika. I slutändan främjar det således en effektiv tillämpning av LSS; att högre instanser bedömer fall där oklarhet råder.

Anna Vernqvist
Jurist på Förvaltningsjuristerna