Kammarrätten i Göteborg meddelade 2017 delbifall i ett mål där en 7-årig pojke ansökt om en tillfällig utökning av hans personliga assistans i samband med en utlandsresa.
Den 7-åriga pojken och hans föräldrar reste under föräldrarnas semesterledighet utomlands. Semestern inföll under en skoltermin. Till följd av semesterresan uppstod ett utökat hjälpbehov för pojken; dels behövde han ytterligare tid på grund av att han inte kunde vistas på förskolan, och; dels behövde han tid för utökade behov kopplade till resan - som till exempel dubbel assistans och förändrad dygnsrytm.
Kommunen avslog ansökan med motiveringen att insatsen inte var nödvändig för att pojken skulle tillförsäkras goda levnadsvillkor. Kommunen ansåg att det var föräldrarnas val att låta honom vara ledig från förskolan, och att det inte var ett skäl att bevilja utökningen; pojken var redan tillförsäkrad goda levnadsvillkor.
Även förvaltningsrätten avslog pojkens överklagande med motiveringen att en resa inte var nödvändig för att han skulle tillförsäkras goda levnadsvillkor. I bedömningen vägde förvaltningsrätten in att det inte var skollov för övriga elever.
Kammarrätten instämde inledningsvis i förvaltningsrättens bedömning i den del som gällde utökade behov till följd av semesterresan. En utlandsresa ansågs inte vara nödvändig för att tillförsäkra pojken goda levnadsvillkor. I den del som gällde tiden då pojken annars vistades på förskolan biföll kammarrätten pojkens talan. Anledningen var att hjälpbehovet skulle ha uppkommit även om han och hans föräldrar rest inom Sverige under semestern. Kammarrätten beaktade även att ett barn i allmänhet inte förväntas vara i förskolan när dess föräldrar har semester eller är lediga av annan anledning. Pojkens behov av utökad assistans i detta avseende föranleddes således inte av utlandsvistelsen i sig utan av att hans föräldrar haft semester. Eftersom förskolan inte är obligatorisk kunde det inte krävas av hans föräldrar att de skulle ändra sin semester. Utökningen beviljades därmed i denna del.
Kammarrätten i Göteborg, mål nr. 3144-16.
Analys:
Frågan som prövas i det refererade målet är vanligt förekommande och den rättspraxis som utformats får anses vara något uppseendeväckande. Enligt praxis finns idag restriktioner för personer med funktionsnedsättningar gällande hur ofta och länge de kan tillåtas åka på semester, läger, spahelger, fotbollsmatcher, konserter m.m. Motiveringen - som alltså även godtagits av högre instans - lyder (om än något förenklat och raljerande): genomsnittssvensken åker bara på en semestervecka utomlands per år och därmed har personer med funktionsnedsättning endast rätt till detsamma.
Enligt LSS och dess förarbete ska personer med funktionsnedsättningar erbjudas möjlighet att leva liv likt andra med självbestämmande och valfrihet. Detta till trots anses goda levnadsvillkor vara uppnådda när en person med funktionsnedsättning tillåtits åka på en semesterresa eller en lägervecka. Det är alltså inte individens ekonomi och intressen som styr, utan en tanke om att ingen ska få åka utomlands oftare än någon annan - åtminstone inte personer med funktionsnedsättning. Frågan man bör ställa sig är om inte jämlikhet och valfrihet uppnås bäst genom att varje person tillåts utföra de aktiviteter som personen själv önskar och har möjlighet till. En person utan funktionsnedsättning hindras inte av myndigheter att resa utomlands mer än en gång per år, ska då en person med funktionsnedsättning hindras att göra detsamma? Svaret borde med beaktande av solidaritet och lika värde vara nej, men till följd av att andra intressen väger tyngre tillåts nu personer med funktionsnedsättning endast resa utomlands på vissa angivna tider och i viss begränsad omfattning - åtminstone om de önskar stöd i form av personlig assistans.