Grundläggande i svensk skollagstiftning är den s.k. skolplikten. Varje barn har rätt men också en skyldighet att medverka i skolverksamheten. Ett visst ansvar ligger på barnets vårdnadshavare och det ankommer på denne att medverka till att barnet går i skolan. Men vad händer om vårdnadshavaren inte medverkar till detta?

Av 7 kap. 2 § 1-2 st. skollagen (2010:800) framgår att ”[b]arn som är bosatta i Sverige har skolplikt enligt föreskrifterna i detta kapitel. Skolplikt gäller dock inte barn som varaktigt vistas utomlands eller vars förhållanden är sådana att det uppenbarligen inte kan begäras att barnet ska gå i skola.” Ansvaret att tillse att barnet fullgör sin skolplikt ligger på den eller de som har vårdnaden om barnet. Kortare, och i vissa fall längre, ledigheter får beviljas men utöver det ska barnet delta i den skolverksamhet som anordnas. För det fall eleven har omfattande frånvaro ska rektorn, oavsett om det handlar om giltig eller giltig frånvaro, utreda frånvaron. (1)

Vid problem i skola och/eller i hemmet kan olika förfaranden och åtgärder aktualiseras, bland annat genom inbjudan till så kallade elevhälsokonferenser eller ingripande från socialtjänsten genom LVU, allt beroende på situationens omfattning och allvarlighet. För det fall ett barn inte uppfyller sin skolplikt och detta beror på att vårdnadshavaren inte har gjort vad han eller hon är skyldig att göra för att barnet ska medverka i skolverksamheten får vårdnadshavaren föreläggas att fullgöra sina skyldigheter. Ett sådant föreläggande får förenas med vite (2). Av förarbetet till skollagen framgår att 

”Ett vitesföreläggande är en ingripande åtgärd som kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Ett beslut om vitesföreläggande bör föregås av en utredning av skälen till att eleven inte fullgör sin skolplikt. I utredningen bör eleven och föräldrarna komma till tals och ge sin syn på situationen. Utredningen bör ske i samråd med personal inom elevhälsan. Det är också angeläget att elever och föräldrarna får information om innebörden av att skolplikten inte fullföljs. Vidare är det av stor vikt att vitesföreläggandet utformas på ett sådant sätt att det blir tydligt för elevens vårdnadshavare exakt vad hon eller han ska göra och vid vilken tidpunkt detta senast ska ske.”(3)

Ett vitesföreläggande ska således föregås av utredning och samverkan för att i möjligaste mån försöka lösa situationen utan användande av tvångsåtgärd. Observera att sådant föreläggande avser situationer där vårdnadshavare inte fullgjort sina plikter. Situationen blir givetvis annorlunda om vårdnadshavaren har fullgjort sina plikter men eleven vägrar att gå i skolan, då kan eller får inte ett vitesföreläggande riktas mot vårdnadshavaren.(4)

I ett nyligen avgjort fall har förvaltningsrätten i Uppsala fastställt barn- och skolnämnden i Norrtäljes beslut om att förelägga modern, tillika vårdnadshavare, att vid vite fullgöra sina skyldigheter så att barnet går i skolan. I fallet tog modern ofta med barnet när hon arbetade nätter. Kommunen ordnade nattis till barnet men trots detta fortsatte modern att ta med barnet till jobbet. Detta resulterade i att barnet ofta kom sent till skolan eller helt uteblev. Periodvis vistades barnet inte alls i skolan. Flertalet elevvårdskonferenser hölls utan att nå en lösning. Barnet klagade ofta på huvudvärk och trötthet något som skolpersonalen uttryckte oro över. Mot bakgrund av detta fann förvaltningsrätten att modern inte gjort vad som ankommit på henne och därmed brustit i sina skyldigheter i förhållande till barnets rätt till utbildning. Förvaltningsrätten fastställde därför nämndens beslut om att förlägga modern att vid vite medverka till barnets skolgång. 

Fallet är intressant och är ett tydligt exempel på där skolan genom olika åtgärder försökt lösa situationen utan allt för ingripande åtgärder. Genom omständigheterna i målet kan läsaren se att skolan följt ovanstående anvisningar om att vitesföreläggande bör föregås av utredning med involverande av elevhälsan och att skolan således agerade i enlighet med vad som kunde förväntas av dem.