Vart går gränsen för vad skolpersonal får göra för att upprätthålla ordningen i skolan?

En elev som utsätts för kränkande behandling av skolpersonal har enligt skollagen rätt att få ersättning i form av skadestånd för den upplevda kränkningen. Vad exakt som är kränkande behandling kan diskuteras och har på senare tid lett till många frågor om vilka befogenheter skolpersonal har att utöva sin lagstadgade tillsynsplikt. Högsta domstolen har nyligen meddelat prövningstillstånd i en skadeståndsfråga gällande just detta efter att en lärare har tagit ett grepp om en elev för att flytta på eleven.

6 kap. skollagen (2010:800) har till ändamål att motverka kränkande behandling av barn och elever i skolverksamhet. 6 kap. 9 § skollagen stadgar att en skolas huvudman och personal inte får utsatta ett barn eller en elev för kränkande behandling. Om skolan åsidosätter denna skyldighet ska huvudmannen betala skadestånd till barnet eller eleven som utsatts för den kränkande behandlingen. Än så länge dyker knappast några frågetecken upp kring regleringen och det torde knappast ifrågasättas att alla skolor ska verka för att barn och elever inte utsätts för kränkningar i skolan. 

För snart två år sedan kom dock denna fråga att bli högst aktuell. En elev, som vid tillfället var 13 år gammal och gick i åttan, hade satt sig i en soffa som blockerade en passage tillsammans med några kamrater. 13-åringen och dennes kamrater blev ombedd av en lärare att flytta på sig så att passagen skulle bli framkomlig igen. Kamraterna flyttade på sig, men 13-åringen trotsade läraren och satt kvar. Läraren tog då ett grepp om 13-åringen med en arm och flyttade på denne, för att sedan kunna flytta soffan och frigöra passagen. 13-åringen, som har diagnosen ADHD med trotssyndrom, har senare uppgett att denne kände rädsla, ångest och förnedring över lärarens grepp och förflyttning. 

Händelsen anmäldes till Barn- och elevombudet (BEO), som är en del av Skolinspektionen, som tog frågan till tingsrätten. BEO hävdade att lärarens åtgärd var ett oproportionerligt våldsinslag som stod den för 13-åringen, på grund av dennes diagnos, särskilt upprättade handlingsplanen. Lärarens agerande ansågs därför utgöra en kränkande behandling som enligt skollagen ska föranleda kränkningsersättning för 13-åringen. 

Ersättningsyrkandet bestreds med hänvisning till att läraren inte utsatte 13-åringen för en kränkande behandling. Istället anfördes att lärarens åtgärd mot 13-åringen föll inom lärarens tillsynsplikt enligt 5 kap. 6 § skollagen, vilken stadgar att en lärare får vidta de omedelbara och tillfälliga åtgärder som är befogade för att bland annat komma till rätta med en elevs ordningsstörande uppträdande.  Eftersom läraren initialt hade uppmanat 13-åringen och dennes kamrater att flytta på sig frivilligt, vilket kamraterna också gjorde, hade händelsen kunnat undvikas om 13-åringen gjort som läraren sade. Vidare var det inte fråga om att läraren vållat några skador eller haft till syfte att kränka 13-åringen, utan åtgärden var ett nödvändigt tvång för att få 13-åringen att flytta på sig. 

Både tingsrätten och hovrätten fann att det förelåg en ordningsstörning på grund av 13-åringens agerande. Vidare var lärarens åtgärd inte ägnad som bestraffning eller disciplinär åtgärd. Inte heller hade 13-åringen lidit några skador av greppet, annat än tillfälligt obehag. Slutsatsen i såväl tingsrätten som hovrätten blev därför att lärarens grepp om 13-åringen för att kunna flytta undan denne från den blockerande soffan var befogad och stod i rimlig proportion till sitt syfte och övriga omständigheter och inte överskred tillsynsplikten i 5 kap. 6 § skollagen.

BEO överklagade hovrättens dom och i måndags (21 oktober 2019) meddelade Högsta domstolen prövningstillstånd i frågan. Högsta domstolen motiverar inte varför målet tas upp för prövning, men BEO har uttalat att frågan behöver prövas för vägledning i framtida situationer gällande lärares tillsynsplikt och i vilken proportion som fysiska åtgärder får vidtas. 

Frågan om vad skolpersonal tillåts göra, eller inte göra, för att upprätthålla ordningen i skolan är högst aktuell i dagsläget. Det debatteras bland annat kring huruvida det är ”den stökiga eleven” som ska ändra sitt beteende eller om det är upp till den som bemöter ”den stökiga eleven” att anpassa sitt bemötande. Det finns inte nödvändigtvis några självklara svar på frågan, men vi på Förvaltningsjuristerna håller med BEO om att det vore fördelaktigt om Högsta domstolen tydliggör detta för framtida väglednings skull.