Förvaltningsjuristerna logo
Förvaltningsjuristerna logo

HFD öppnar upp för ytterligare inskränkningar i assistansen

Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) avkunnade 2 december 2019 dom och slog fast att sminkning inte räknas till skötsel av personlig hygien. Därmed utgör sminkning inte heller ett grundläggande behov som kan ge rätt till personlig assistans. Tyvärr kommer domen sannolikt inte enbart påverka personer i behov av hjälp med sminkning, utan till följd av HFD:s skrivelse kommer troligtvis många andra att påverkas.

Försäkringskassan hade genom beslut kommit fram till att den enskildes grundläggande hjälpbehov uppgick till 20 timmar och 28 minuter per vecka och därför beviljat assistansersättning. Av den beviljade tiden var 20 minuter per dag tid för sminkning.

Allmänna ombudet för socialförsäkringen (kort information om det allmänna ombudet följer nedan) beslutade då att överklaga Försäkringskassans beslut och yrkade att den enskilde inte längre skulle vara berättigad assistansersättning med motiveringen att sminkning inte utgör ett grundläggande behov.

HFD identifierade två frågeställningar.
Ett: Ingår hjälp med sminkning i det grundläggande behovet personlig hygien?
Två: Är sminkning av mycket privat eller integritetskänslig karaktär?

HFD utgår från en lexikalisk tolkning av begreppet hygien och finner - med hänvisning till Svenska Akademiens Ordbok (SAOB) - att ordet har en normalspråklig innebörd som betyder ”åtgärder för avlägsnande av smuts och ohälsosamma ämnen från människors omgivning eller från människan själv”.

Denna slutsats är mycket snäv och inskränker ånyo den enskildes rätt till en livsavgörande insats. Vid en kontroll av ordet hygien i SAOB framgår att HFD:s valda tolkning av hygien är allt för snäv. SAOB anger, till skillnad från HFD, att i begreppet hygien ryms ”alla de faktorer som kunna gagna l. skada människans hälsa o. om åtgärderna att befordra de gagneliga faktorernas resp. motverka de för hälsan skadligas inverkan”.

SAOB skriver dessutom följande gällande begreppet enskild hygien som får anses vara närliggande det i lagtexten använda begreppet personlig hygien.

”Enskild hygien (med.), vetenskapen om allt som kan gagna l. skada den enskildes hälsa o. de åtgärder som den enskilde kan vidtaga till hälsans stärkande o. skadliga inflytelsers avvärjande, hälsolära; hälsovård.”

Utifrån HFD:s egen definition av begreppet hygien fann domstolen att sminkning inte innefattas i det grundläggande behovet personlig hygien. HFD gick därför inte vidare med att besvara fråga två, det vill säga huruvida sminkning är av mycket privat eller integritetskänslig karaktär.

Uppseendeväckande är egentligen inte primärt att sminkning inte innefattas i begreppet personlig hygien, utan just hur HFD definierar begreppet. HFD har i sin definition av begreppet hygien lagt till ordet ”avlägsnande”, det vill säga, åtgärder för avlägsnande av smuts, vilket även är det som sannolikt kommer att få långtgående konsekvenser för den fortsatta rättstillämpningen på assistansens område. Det väntar nu, på nytt, en intressant - och för alla assistansberättigade skrämmande - period innan vi till fullo ser konsekvenserna av HFD:s dom och formuleringar i domskälen. Den avgörande frågan som utan tvekan kommer att besvaras de närmaste åren är vad mer som inte omfattas i HFD:s definition av hygien.

För att tydliggöra skillnaderna i HFD:s definition jämfört med SAOB:s är det värt att nämna följande. Innan HFD:s dom har insmörjning av kroppen, nagelvård och hårborstning innefattats i det grundläggande behovet skötsel av personlig hygien. Inget av de nyss nämnda behoven utgör ett ”avlägsnande av smuts”; behoven skulle dock med säkerhet omfattas av SAOB:s definition då de ”gagnar hälsan” eller är sådana åtgärder som ”befordra de gagneliga faktorernas inverkan”. I nuläget vet vi dock inte med säkerhet om insmörjning, hårborstning och nagelvård kommer att inkluderas.

Något lugnande är det faktum att HFD tidigare godtagit till exempel nagelvård som ett grundläggande behov (se till exempel HFD 2018 ref. 13).

Allmänna ombudet för socialförsäkringen utses av regeringen och ska vara en självständig funktion. Allmänna ombudets verksamhet regleras i 113 kap. SFB. I uppdraget ingår att överklaga beslut. Detta kan ske såväl till fördel som till nackdel för den enskilde. Det allmänna ombudet ska driva ärenden som är principiellt
viktiga i syfte att driva rättstillämpningen. Ombudet ska vara helt fristående från Försäkringskassan i processerna. I mångt och mycket kan det konstateras att det allmänna ombudet är en del av Försäkringskassan; ombudet är placerat på Försäkringskassans huvudkontor i Stockholm; Försäkringskassans generaldirektör beslutar om ombudets lön och organisatoriska placering; ombudet använder sig av Försäkringskassans intranät; ombudet har ingen egen personal men kan använda sig av Försäkringskassans processjuridiska enheter. Det kan även vara av intresse att det i många fall de facto är Försäkringskassans processjurister som driver processerna i de förvaltningsrättsliga instanserna, men i det allmänna ombudets namn.


En enskild som behöver hjälp att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person har rätt att få antingen en god man eller förvaltare anordnad för sig. Beslut om god man eller förvaltare fattas av rätten, om det anses finnas ett behov. Som grund för ett sådant beslut gäller att den enskilde antingen på grund av 1) sjukdom, 2) psykisk störning, 3) försvagat hälsotillstånd eller 4) liknande förhållande behöver denna hjälp. Dessa grunder gäller för såväl godmanskap som förvaltarskap enligt 11 kap. 4 och 7 §§ föräldrabalken (1949:381). Skillnaden mellan godmanskap och förvaltarskap är att en enskild inte kan tilldelas en god man om den enskilde inte samtycker till det. Förvaltarskap kräver emellertid inget samtycke och är således en mer ingripande åtgärd. För att ett beslut om förvaltarskap ska fattas ska den enskilde inte bara behöva hjälp att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person – den enskilde ska vara ur stånd att vårda sig eller sin egendom. Detta innebär således att grunderna för godmanskap och förvaltarskap till stor del är desamma, men att förvaltarskap kan anses vara något mer allvarligt i och med dess ingripande karaktär. Förvaltarskap skulle kunna liknas vid ett omyndigförklarande av den enskilde – något som idag inte förekommer eftersom det avskaffades på 80-talet. En fråga som har varit föremål för prövning vid flera tillfällen i den svenska rättsordningen är om missbruk kan ligga till grund för förvaltarskap (se exempelvis rättsfallet RÅ 2005 ref. 51, där Högsta förvaltningsdomstolen prövade frågan om socialtjänstens särskilda ansvar för hjälp och vård till vuxna missbrukare). Denna höst har Högsta domstolen prövat frågan om spelmissbruk kan anses göra ett liknande förhållande enligt 11 kap. 4 § föräldrabalken och därmed ligga till grund för ett beslut om förvaltarskap enligt 7 §. Målet i Högsta domstolen (mål nr. Ö 278-19) gällde en man i 50-årsåldern som anordnats förvaltaskap att bevaka hans rätt, förvalta hans egendom och sörja för hans person på grund av hans spelmissbruk, vilket ansågs utgöra ett liknande förhållande som kan vara till grund för ett förvaltarskap. Mannen begärde vid tingsrätten att förvaltaskapet skulle upphöra. Tingsrätten beslutade att förvaltarskapet skulle upphöra i den delen vad gäller att sörja för mannens person, men avslog begäran i övriga delar. Mannen överklagade till hovrätten, som fastställde tingsrättens beslut, varpå mannen återigen överklagade till Högsta domstolen, som meddelade prövningstillstånd. Högsta domstolen konstaterade att alkohol- och narkotikamissbruk av allvarliga slag, vilka medför att den enskilde inte kan sköta sina angelägenheter på ett tillfredsställande sätt, anses utgöra ett med sjukdom liknande förhållande. Huruvida missbruk aktualiserar frågan om förvaltarskap beror på om situationen för den enskilde blivit sådan att denne är ur stånd att vårda sig eller sin egendom. Att använda sin egendom för att finansiera sitt missbruk är i sig inte tillräckligt för att aktualisera förvaltarskap. Missbruket måste ha fått en sådan allvarlig omfattning att den enskilde inte förmår att sköta sina angelägenheter. I rättsfallet RÅ 2005 ref. 51, som också rörde spelmissbruk, ansågs socialtjänstens ansvar inte sträckas till att förebygga eller tillhandahålla behandling för spelmissbruk. Detta har emellertid kommit att förändras i och med en lagändring år 2018. Numera likställs spelmissbruk med missbruk av alkohol och andra beroendeframkallande medel, vilket socialtjänsten ansvarar för att förebygga och tillhandahålla behandling för (prop. 2016/17:85). Denna förändring i svensk rätt baseras bland annat på hur allvarliga spelproblem beaktas inom Världshälsoorganisationen (WHO) och eftersom spelberoende har befunnits påverka hjärnans belöningssystem på ett likartat sätt såsom alkohol- och narkotikamissbruk gör. Av utredningen i målet, vilket bland annat bestod av inkomna läkarintyg, framgick att mannen spelade bort alla sina tillgängliga kontanta medel och att han samlar pantburkar i syfte att finansiera sitt spelande. Vidare framgick även att det fanns en konkret risk för att mannen, på grund av psykisk störning, skulle ingå ofördelaktiga avtal och bli lurad på pengar. Sammantaget fann Högsta domstolen att mannen, på grund av psykisk störning och liknande förhållande (spelmissbruk), var ur stånd att vårda sin egendom samt att hans hjälpbehov inte kunde tillgodoses på något mindre ingripande sätt än förvaltarskap. Högsta domstolen underströk dock att ett konstaterande om att den enskilde har ett spelmissbruk i sig givetvis inte är tillräckligt för att besluta om förvaltarskap. Likväl som när någon annan typ av missbruk aktualiserar frågan om förvaltarskap ska det göras en bedömning i det enskilda fallet av om missbruket är av så allvarlig karaktär att den enskilde är ur stånd att vårda sig eller sin egendom.