Om LVU – en skyddslagstiftning som misslyckades

Lagen (1990:52) om vård av unga, som förkortas LVU, är en lagstiftning vars syfte är att skydda barn och unga – antingen från missförhållanden i hemmet eller från barnets egna destruktiva beteende. Om ett barn blir placerat hos ett familjehem med stöd av LVU slutar inte historien där. Vad händer när barnets biologiska föräldrar vill ha tillbaka sitt barn? Vad är avgörande för att besluta om barnets ska separeras från sitt familjehem?

De senaste veckorna har det rapporterats flitigt om Lilla hjärtat, flickan som dog innan hon hann fylla 4 år. Bakgrunden i fallet Lilla hjärtat är vid det här laget välkänt; föräldrarnas missbruk, pappans hotfulla inställning mot myndigheter, mamman som lämnar BB utan sin dotter, flickan som tas emot av en familj som välkomnar henne som sitt eget barn, rättsprocessen som väcks när de biologiska föräldrarna vill att flickan ska komma hem till dem, separationen från flickans familjehem och sedan de för nuvarande okända omständigheterna som ledde till flickans död.

Fallet Lilla hjärtat har väckt stor uppståndelse. Allt från politiker och experter som vill få till ändringar av LVU till de hundratals personer som hört av sig för att beklaga sorgen till familjehemmet. I det följande kommer det förstnämnda att behandlas, nämligen juridiken som ligger bakom fallet Lilla hjärtat.

Trots tragedin har det skrivits mycket om att kammarrätten faktiskt inte gjorde fel i sin bedömning. Visserligen har kammarrätten inte lagt enbart den påfrestning som ett uppbrott skulle medföra Lilla hjärtat till grund för sin bedömning, men det är en bedömning som enligt gällande rätt inte ska göras. Till stöd för det hänvisar kammarrätten till ett mål från Högsta förvaltningsdomstolen, där det konstaterades att risken för att ett barn skadas om det flyttas från ett hem där barnet vistats under en längre tid inte ska påverka prövningen om upphörande av vård enligt LVU. Vid en prövning om vårdens upphörande ska det endast prövas om förutsättningarna för ett omhändertagande fortfarande föreligger, vilket oftast medför en prövning av omständigheterna som förelåg vid det tidigare beslutet och avgöra om de har förändrats.

I fallet Lilla hjärtat kan det alltså konstateras att kammarrätten gjorde en bedömning som stämmer överens med gällande rätt; det som prövades var om de tidigare konstaterade missförhållandena fortfarande förelåg och utgjorde en påtaglig risk för att flickans hälsa och utveckling skulle skadas. Kammarrätten bedömde att så inte var fallet. En bedömning som rent formellt är helt korrekt ur ett juridisk-teoretiskt perspektiv, om vi kan kalla det så.

Barnkonventionen och barnets bästa

Om vi nu lämnar den strikt juridiska delen och domstolarnas bedömning i fallet för att diskutera vad som gick fel – vad kan vi konstatera? De flesta är överens om att det knappast var det bästa för Lilla hjärtat att slitas upp från familjehemmet och tvingas hem till sina biologiska föräldrar. Många talar eller skriver om principen om barnets bästa. Sedan 1 januari 2020 är barnkonventionen svensk lag, borde inte det ha legat till grund för att Lilla hjärtat skulle få stanna i familjehemmet? Rätt svar är väldigt enkelt: nej. För ett mer nyanserat och djuplodande svar rekommenderas Lotta Wendels artikel starkt. I korthet kan det konstateras att principen om barnets bästa redan återfinns i svensk lagstiftning, bland annat i 1 § LVU. Det kan också konstateras att Sveriges myndigheter har varit skyldiga att efterleva barnkonventionen sedan år 1990. Barnkonventionens status som svensk lag medför således inga nyheter för myndigheterna.

Om vi återvänder till rättsfallet från Högsta förvaltningsdomstolen bör vi påminnas om vissa delar av domstolen resonemang. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade nämligen att socialnämnden har ”tillhandahållits flera instrument för att tillgodose barnets behov i de olika situationer som kan uppstå efter ett omhändertagande enligt LVU”. Domstolen påtalar även att det har lagts fram flera förslag till lagändringar som medför att risken för att barnet skadas av en separation från ett familjehem ska beaktas. Förslagen har dock inte lett till någon förändring i lagstiftningen.

Det finns således en klar gräns mellan vad som ska vara en del av bedömningen för att besluta om vård enligt LVU och dess upphörande. Som bekant är barnets upplevelse av separationen från familjehemmet inte en del av bedömningen. Att denna gräns finns går knappast att beskylla någon domstol för, utan snarare riksdagen som faktiskt beslutar om lagstiftningen. I slutändan är det trots allt ett resultat av riksdagspolitikerna som denna avgörande gräns finns.

Förändringar har föreslagits tidigare

Förändringar i lagstiftningen för att stärka skyddet för barn och unga har diskuterats sedan början på 2000-talet, dock utan något konkret resultat. Det kan därför te sig underligt att det plötsligt finns en partiöverskridande enhetlighet i att det måste ske förändringar i LVU. Riksdagspolitikerna har trots allt haft möjlighet att genomföra förändringar sedan många år tillbaka. Senast efter en utredning som gjordes efter rättsfallet från 2012, vilken föreslog en ny LVU. Den nya LVU skulle innebära förändringar av lagstiftningen som i all väsentlighet föreslås ännu en gång idag. Bland annat skulle barnets egen inställning till separationen, samt barnets relation till sina biologiska föräldrar och familjehemsföräldrar, vara en del av bedömningen.

I fallet Lilla hjärtat fanns det dock inget utrymme för kammarrätten att ta ställning till något annat än den idag gällande lagstiftningen, vilken riksdagen beslutat om. Det är högst påtagligt att den av riksdagen beslutade lagstiftningen har sina brister.

Hinder för ett nytt beslut?

Däremot torde knappast lagstiftningen hindrat socialnämnden att återigen ansöka eller besluta om vård enligt LVU av Lilla hjärtat. Enligt mediernas reportage lämnades två orosanmälningar in angående att Lilla hjärtats missförhållanden hemma hos hennes sina biologiska föräldrar. Socialnämnden har hävdat att de inte kunde besluta om ett omhändertagande på nytt eftersom kammarrätten meddelat dom i strid med nämndens uppfattning. Enligt nämnden krävdes att några nya omständigheter tillkommit, något ännu allvarligare än vad som framfördes i rätten, för att de skulle kunna vidta någon åtgärd.

Någon sådan bestämmelse återfinns dock inte i LVU. Socialnämnden hade kunnat besluta på nytt om att antingen ansöka om LVU till förvaltningsrätten, eller att omedelbart omhänderta flickan från sina biologiska föräldrar. Det som kammarrätten hade att bedöma var huruvida det fanns en påtaglig risk att Lilla hjärtats hälsa och utveckling skulle skadas hos sina biologiska föräldrar. Om socialnämnden kunde konstatera att flickans hälsa faktiskt hade skadats, alltså att det inte längre var fråga om en risk (påtaglig eller inte), torde det således inte funnits något hinder mot att vidta åtgärder. Med det sagt är det inte utan befogad anledning som lagstiftningen kritiseras för att inte beakta barnets upplevelse av att slitas från familjehemmet.

Finns ingen ”föräldrarätt”

Något som många har uttalat sig om är att föräldrarätten måste spela en mindre roll i förhållande till barnets bästa. Det måste emellertid påpekas att det rent juridiskt inte finns någon ”föräldrarätt” i svensk lagstiftning. Däremot framgår av föräldrabalken att ett barn har rätt till föräldrar, eller snarare vårdnadshavare. Det finns ingen lagstadgad förälders rätt till sitt barn.

Lex Lilla hjärtat

Något som också talas om är att införa en lex Lilla Hjärtat. Det har inte varit helt tydligt vad en lex Lilla hjärtat faktiskt skulle innebära. Samtliga lex-bestämmelser, om vi ska kalla dem så, som finns redan idag reglerar skyldigheter att utreda olika missförhållanden. Ska lex Lilla hjärtat vara en anmälan, som föranleder en utredning, som görs när ett barn befaras fara illa? En sådan anmälningsplikt finns nämligen redan. Det finns en lagstadgad skyldighet att anmäla till socialnämnden om de får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa. Skyldigheten gäller inte enbart myndigheter, utan även de som är verksamma inom socialtjänstens område och arbetar med barn och unga. Därefter finns en lagstadgad skyldighet för socialnämnden att inleda en utredning av vad som har kommit till nämndens kännedom.

Dagens Nyheter har nyligen rapporterat om att lex Lilla hjärtat avser samtliga lagändringar som riksdagspolitikerna vill få igenom. Bland dessa är exempelvis att barnets anknytning och rätt till trygghet ska vägas in i bedömningen om vården enligt LVU ska upphöra. En sådan förändring har flera gånger tidigare, såsom redogjort för ovan, föreslagits men inte röstats igenom. Det kan däremot tyckas välkommet att riksdagspolitikerna äntligen avser att genomföra denna förändring.

Krav på särskild kunskap och lämplighet för att få företräda barn

Ett annat exempel är att införa särskilda lämplighetskrav på offentliga biträden som företräder barn. Frågan om kompetenskrav på den jurist eller advokat som ska företräda ett barn i LVU-mål har varit föremål för diskussion i tidigare förarbeten till LVU.

Att ställa ett särskilt kompetenskrav på jurister och advokater för att de ska tillåtas företräda barn kan initialt tyckas vara en god idé. Det är sannerligen med ett gott syfte i grunden. Det kan dock ställa till med vissa praktiska problem. Exempelvis skulle ett moment 22 uppstå om det ställdes krav på juristens erfarenhet med att företräda barn i LVU-mål för att få företräda barn i LVU-mål. En jurist skulle därmed inte tillåtas företräda barn utan erfarenhet, men kan inte inskaffa sig erfarenhet utan att få företräda barn.

Det ska därutöver påpekas att såväl statliga utredningar som propositioner har konstaterat att det finns en möjlighet att införskaffa sig särskild sakkunskap i ett LVU-mål genom expertutlåtanden från sakkunniga. Det är upp till barnets ombud att ha den insikten att införskaffa den särskilda sakkunskapen, vilket är ett ansvar som kan tyckas rimligt att ålägga ombudet.

Avslutningsvis kan det upplysas om att förändringarna som föreslås idag, samt närliggande eller snarlika förslag, har diskuterats sedan början på 2000-talet. Inget har konkretiserats i en ny lag eller nya bestämmelser i befintlig lag som är av avgörande skillnad, vare sig under en rödgrön regering eller en alliansregering. Nu kanske det faktiskt sker en förändring, vilket de flesta lär hålla med om är välkommet. Vi ska dock inte glömma att förändringarna kunde ha skett för länge sedan. Tragiskt nog synes det ha krävts en ung flickas död innan riksdagspolitikerna tog situationen på tillräckligt allvar för att genomföra några förändringar.