Förvaltningsjuristerna logo
Förvaltningsjuristerna logo

Ska en domstol utgå från att ett överklagat beslut är korrekt?

I ett mål om personlig assistans hade en enskild fått sin ansökan om personlig assistans avslagen av kommunen. När beslutet överklagades uttalade förvaltningsrätten att domstolen skulle utgå från att kommunens beslut är korrekt, varför det ställdes särskilt höga krav på den enskildes argumentation och bevisföring. Med ett sådant konstaterande var det knappast förvånande att förvaltningsrätten avslog den enskildes överklagande. Domen överklagades till kammarrätten, som till skillnad från förvaltningsrätten konstaterade att domstolarna ska vara självständiga och opartiska i förhållande till både den enskilde och den beslutsfattande kommunen. En domstol ska således inte på förhand utgå från att kommuns beslut är korrekt.

En kvinna i 30-årsåldern hade ansökt om personlig assistans hos sin hemkommun. Enligt henne behövde hon tillsyn dygnet runt på grund av sitt aggressiva och utåtagerande beteende. Vidare menade kvinnan att det behövdes ingående kunskaper om henne för att kunna avleda och förebygga hennes utbrott. Kommunen avslog ansökan med hänvisning till att kvinnans tillsynsbehov inte förutsatte ingående kunskaper om henne, varför hon inte ansågs ha ett sådant behov av hjälp och stöd med sina grundläggande behov att hon hade rätt till personlig assistans. 

Kvinnan överklagade beslutet till Förvaltningsrätten i Stockholm. Rätten uttalade inledningsvis att kommunens beslut skulle överprövas, inte omprövas. Enligt rätten innebar detta att domstolen fick utgå från att kommunens bedömningar och beräkningar, vilka ledde till ett avslag på kvinnans ansökan om personlig assistans, var korrekta. Det var således, enligt rätten, upp till kvinnan att visa att kommunens beslut stod i strid med lag eller klar och entydig rättspraxis eller att något annat tydligt fel i bedömningen hade gjorts. 

Detta ställde såklart ett högt krav på kvinnans argumentation och bevisföring. Med denna inställning var det knappast förvånande att förvaltningsrätten inte såg någon anledning att göra en annan bedömning än kommunen och avslog därför kvinnans överklagande. 

Vi på Förvaltningsjuristerna upplever inte sällan att förvaltningsrätterna, när de tar upp ett mål för prövning efter ett överklagande, utgår från att myndighetens beslut är korrekt. Detsamma gäller alla uppgifter som framgår av myndighetens utredning, inte bara beskrivningar av omständigheter (som inte nödvändigtvis stämmer överens med verkligheten) utan även slutsatser som dragits utifrån beskrivna omständigheter (som ibland är felaktiga). Formuleringar som ”rätten finner inga skäl att frångå nämndens bedömning” är vanligt förekommande, vilket ofta leder till frustration hos både oss och klienten. 

Det blir i sammanhanget viktigt att påtala att processen i förvaltningsdomstol är en tvåpartsprocess, vilket den har varit sedan en reform av förvaltningsprocessen som genomfördes under mitten på 90-talet. Den beslutande myndigheten, i det nu nämnda fallet socialnämnden i kvinnans hemkommun, är motpart till klaganden, alltså kvinnan. I teorin ska alltså kvinnan och nämnden vara varandras motparter på samma sätt som i en tvist i tingsrätt. Uttalandet från Förvaltningsrätten i Stockholm, alltså att rätten har som utgångspunkt att nämndens beslut är korrekt, blir därför ytterst problematiskt eftersom prövningen i målet uppenbart blir partisk till kvinnans nackdel. 

Kvinnan överklagade domen till Kammarrätten i Stockholm som tog upp målet för prövning. Kammarrätten konstaterade att domstolarna ska vara självständiga och opartiska i förhållande till såväl kvinnan som nämnden. Detta medför att rätten på förhand inte kan utgå från att den ena partens bedömning och inställning i ett mål är korrekt. Kammarrättens konstaterande blir ett tydligt tillrättavisande av förvaltningsrättens förödande uttalande avseende domstolarnas roll vid överprövning av myndighetsbeslut. Det kan tyckas uppenbart att domstolarna ska pröva frågan självständigt och opartisk, utan att utgå från att beslutsmyndigheten har gjort ett korrekt beslut (det är trots allt så tanken är att det ska vara). 

Kammarrättens självständiga och opartiska bedömning var att det krävs ingående kunskaper för att tillgodose kvinnans behov av tillsyn. Tillsynen skulle därmed anses utgöra ett grundläggande behov, varför kvinnans överklagande bifölls. 

Vi på Förvaltningsjuristerna är givetvis glada över att en person som är i behov av assistans också får rätt till det genom ett domslut från kammarrätten. Det vi tycker är mest intressant med domen är dock domstolarnas uttalanden vad gäller utgångspunkten för prövningen – ska en domstol utgå från att en myndighet gör rätt bedömning och att beslutet därmed är korrekt? Vi upplever att bedömningen i en utredning inte sällan skiljer sig från hur den enskilde faktiskt har det och vilket hjälpbehov denne har. Det är därför med glädje som vi läser att Kammarrätten i Stockholm, med all önskvärd tydlighet, konstaterar att en domstol inte ska utgå från att beslutet är korrekt när målet prövas av domstolen. 

Vi på Förvaltningsjuristerna undrar med anledning av detta hur utbredd Förvaltningsrätten i Stockholms inställning kan tänkas vara.

Har du stött på något liknande? Kontakta gärna oss, så hjälper vi dig. 

Uppnå bästa möjliga utfall med våra jurister

Bild på arkitekter som skissar på ett projekt

Ska en domstol utgå från att ett överklagat beslut är korrekt?

I ett mål om personlig assistans hade en enskild fått sin ansökan om personlig assistans avslagen av kommunen. När beslutet överklagades uttalade förvaltningsrätten att domstolen skulle utgå från att kommunens beslut är korrekt, varför det ställdes särskilt höga krav på den enskildes argumentation och bevisföring. Med ett sådant konstaterande var det knappast förvånande att förvaltningsrätten avslog den enskildes överklagande. Domen överklagades till kammarrätten, som till skillnad från förvaltningsrätten konstaterade att domstolarna ska vara självständiga och opartiska i förhållande till både den enskilde och den beslutsfattande kommunen. En domstol ska således inte på förhand utgå från att kommuns beslut är korrekt.

Bild på arkitekter som skissar på ett projekt

En kvinna i 30-årsåldern hade ansökt om personlig assistans hos sin hemkommun. Enligt henne behövde hon tillsyn dygnet runt på grund av sitt aggressiva och utåtagerande beteende. Vidare menade kvinnan att det behövdes ingående kunskaper om henne för att kunna avleda och förebygga hennes utbrott. Kommunen avslog ansökan med hänvisning till att kvinnans tillsynsbehov inte förutsatte ingående kunskaper om henne, varför hon inte ansågs ha ett sådant behov av hjälp och stöd med sina grundläggande behov att hon hade rätt till personlig assistans. 

Kvinnan överklagade beslutet till Förvaltningsrätten i Stockholm. Rätten uttalade inledningsvis att kommunens beslut skulle överprövas, inte omprövas. Enligt rätten innebar detta att domstolen fick utgå från att kommunens bedömningar och beräkningar, vilka ledde till ett avslag på kvinnans ansökan om personlig assistans, var korrekta. Det var således, enligt rätten, upp till kvinnan att visa att kommunens beslut stod i strid med lag eller klar och entydig rättspraxis eller att något annat tydligt fel i bedömningen hade gjorts. 

Detta ställde såklart ett högt krav på kvinnans argumentation och bevisföring. Med denna inställning var det knappast förvånande att förvaltningsrätten inte såg någon anledning att göra en annan bedömning än kommunen och avslog därför kvinnans överklagande. 

Vi på Förvaltningsjuristerna upplever inte sällan att förvaltningsrätterna, när de tar upp ett mål för prövning efter ett överklagande, utgår från att myndighetens beslut är korrekt. Detsamma gäller alla uppgifter som framgår av myndighetens utredning, inte bara beskrivningar av omständigheter (som inte nödvändigtvis stämmer överens med verkligheten) utan även slutsatser som dragits utifrån beskrivna omständigheter (som ibland är felaktiga). Formuleringar som ”rätten finner inga skäl att frångå nämndens bedömning” är vanligt förekommande, vilket ofta leder till frustration hos både oss och klienten. 

Det blir i sammanhanget viktigt att påtala att processen i förvaltningsdomstol är en tvåpartsprocess, vilket den har varit sedan en reform av förvaltningsprocessen som genomfördes under mitten på 90-talet. Den beslutande myndigheten, i det nu nämnda fallet socialnämnden i kvinnans hemkommun, är motpart till klaganden, alltså kvinnan. I teorin ska alltså kvinnan och nämnden vara varandras motparter på samma sätt som i en tvist i tingsrätt. Uttalandet från Förvaltningsrätten i Stockholm, alltså att rätten har som utgångspunkt att nämndens beslut är korrekt, blir därför ytterst problematiskt eftersom prövningen i målet uppenbart blir partisk till kvinnans nackdel. 

Kvinnan överklagade domen till Kammarrätten i Stockholm som tog upp målet för prövning. Kammarrätten konstaterade att domstolarna ska vara självständiga och opartiska i förhållande till såväl kvinnan som nämnden. Detta medför att rätten på förhand inte kan utgå från att den ena partens bedömning och inställning i ett mål är korrekt. Kammarrättens konstaterande blir ett tydligt tillrättavisande av förvaltningsrättens förödande uttalande avseende domstolarnas roll vid överprövning av myndighetsbeslut. Det kan tyckas uppenbart att domstolarna ska pröva frågan självständigt och opartisk, utan att utgå från att beslutsmyndigheten har gjort ett korrekt beslut (det är trots allt så tanken är att det ska vara). 

Kammarrättens självständiga och opartiska bedömning var att det krävs ingående kunskaper för att tillgodose kvinnans behov av tillsyn. Tillsynen skulle därmed anses utgöra ett grundläggande behov, varför kvinnans överklagande bifölls. 

Vi på Förvaltningsjuristerna är givetvis glada över att en person som är i behov av assistans också får rätt till det genom ett domslut från kammarrätten. Det vi tycker är mest intressant med domen är dock domstolarnas uttalanden vad gäller utgångspunkten för prövningen – ska en domstol utgå från att en myndighet gör rätt bedömning och att beslutet därmed är korrekt? Vi upplever att bedömningen i en utredning inte sällan skiljer sig från hur den enskilde faktiskt har det och vilket hjälpbehov denne har. Det är därför med glädje som vi läser att Kammarrätten i Stockholm, med all önskvärd tydlighet, konstaterar att en domstol inte ska utgå från att beslutet är korrekt när målet prövas av domstolen. 

Vi på Förvaltningsjuristerna undrar med anledning av detta hur utbredd Förvaltningsrätten i Stockholms inställning kan tänkas vara.

Har du stött på något liknande? Kontakta gärna oss, så hjälper vi dig. 

Uppnå bästa möjliga utfall med våra jurister.