Högsta förvaltningsdomstolen cementerar det så kallade arbetsgivaransvaret

2025-03-28

Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) har nu meddelat dom i målen nr. 1126-23, 3513-23 och 5394-23 – de tre återkravsmålen som assistansbranschen inväntat under en lång tid. HFD prövade under vilka förutsättningar ett krav på återbetalning av assistansersättning får riktas mot en assistansanordnare. Slutsatsen som HFD nådde är i princip ”när än det har blivit fel”, vilket mest sannolikt kommer medföra att Försäkringskassan fortsätter precis som den har gjort i att tillämpa ett strikt ansvar för assistansanordnare i återkravsärenden.

För ett år sedan, i mars 2024, meddelade HFD att tre domar från kammarrätterna skulle tas upp för prövning. Frågan som HFD skulle pröva var under vilka förutsättningar ett krav på återbetalning av assistansersättning kan riktas mot en assistansanordnare. Återkravsdomarna från kammarrätterna hade sin bakgrund i varsin vanligt förekommande typsituation som resulterat i felaktiga utbetalningar:

1) Det väsentligt ändrade förhållandet – mål nr. 1126-23.

Den assistansberättigade hade börjat vistas på elevhem en natt i veckan, vilket assistansbolaget enligt egen uppgift hade meddelat Försäkringskassan. Försäkringskassan menade å sin sida att ändringen inte alls hade anmälts till myndigheten. Efter att Försäkringskassan, några år senare, utredde den assistansberättigades grundläggande hjälpbehov bedömdes det endast uppgå till 19 timmar och 34 minuter per vecka. Eftersom rätten till assistansersättning hade upphört för flera år sedan på grund av att det grundläggande hjälpbehovet understeg 20 timmar per vecka återkrävdes assistansbolaget på assistansersättningen för de gångna åren.

2) Assistentens felaktigt redovisade arbetstid – mål nr. 3513-23.

Assistenter hade lämnat in tidrapporter till sin arbetsgivare för arbetstid som faktiskt inte hade utförts – de hade inte varit med den assistansberättigade alls under vissa delar av den redovisade arbetstiden. Eftersom assistansbolaget i fråga hade lämnat in tidredovisningarna till Försäkringskassan ansågs bolaget ha lämnat oriktiga uppgifter som föranlett felaktig utbetalning av assistansersättning, varför återkravet riktades mot assistansbolaget – trots att det var assistenterna som felaktigt redovisat, godkänt och signerat sina tidrapporter till assistansbolaget.

3) De oriktiga uppgifterna som lämnades inför assistansbeslutet – mål nr. 5394-23.

Inför sitt assistansbeslut hade den assistansberättigade lämnat oriktiga uppgifter om sitt hjälpbehov. När Försäkringskassan upptäckte det drogs assistansbeslutet in retroaktivt för den assistansberättigade. All assistans som hade utförts skulle sedermera återkrävas. Trots att det inte var assistansbolaget som hade lämnat de oriktiga uppgifterna inför Försäkringskassans beslut blev det assistansbolaget som återkravet riktades mot.

Arbetsgivaransvaret

Det finns såklart fler relevanta omständigheter som skulle kunna beskrivas för att få en bättre förståelse för det som föranledde de tre återkraven och hur respektive assistansbolag argumenterade för att återkraven skulle upphävas. Behovet av att redogöra för alla relevanta detaljer i de tre återkravsmålen finns dock inte eftersom HFD inte redogör för dessa i sina domskäl. Ovanstående beskrivningar ger dock en tillräcklig inblick för att förstå problematiken som följer av HFD:s domar i de tre återkravsmålen.

Innan en redogörelse av problematiken som följer av HFD:s domskäl måste först en av de mest besvärande omständigheterna som bekymrat assistansanordnare i många års tid förklaras – det så kallade arbetsgivaransvaret. Begreppet torde ha sitt ursprung i en dom från 2018 som Kammarrätten i Göteborg meddelade. Målet gällde ett återkrav på grund av att assistenter hade redovisat arbetstid när den assistansberättigade vistades på sjukhus, utan att det fanns särskilda skäl för assistans under sjukhusvistelse. Bolaget hade dock ingen kännedom om den assistansberättigades sjukhusvistelse och litade därför på att assistenternas redovisade arbetstid var korrekt. Kammarrätten konstaterade att utredningen i målet inte gav stöd för att bolaget vare sig hade lämnat oriktiga uppgifter eller underlåtit att anmäla ett väsentligt ändrat förhållande. Däremot menade kammarrätten att ”en assistansanordnare, med hänsyn till sitt arbetsgivaransvar för de anställda assistenterna, typiskt sett bör ha en sådan organisation att de har kännedom om hur assistansen bedrivs”. Enligt kammarrätten borde bolaget därför haft kännedom om sjukhusvistelsen. Återkravet var därför korrekt eftersom bolaget skäligen borde ha insett att assistansersättningen hade utgått felaktigt.

Arbetsgivaransvaret som Kammarrätten i Göteborg myntade har sedermera tillämpats som ett strikt ansvar för assistansanordnare, vilket har plågat hela branschen. Frågan om hur en assistansanordnare ska värja sig mot det strikta arbetsgivaransvaret har än så länge inte besvarats – vare sig av assistansbranschen eller myndigheterna.

Återkravsdomarna

Förhoppningen var därför att HFD tydligt skulle redogöra för vad som förväntas av en assistansanordnare inom ramen för dess arbetsgivaransvar. Så blev dock inte fallet. HFD konstaterade mycket simpelt att Försäkringskassan kan rikta ett återkrav mot en assistansanordnare under förutsättning att rekvisiten i 108 kap. 2 § socialförsäkringsbalken är uppfyllda. Alltså, om assistansanordnaren 1) har lämnat oriktiga uppgifter eller 2) inte har anmält väsentligt ändrade förhållanden står det Försäkringskassan fritt att rikta återkravet mot assistansanordnaren. HFD understryker förvisso att det måste finnas ett orsakssamband mellan den oriktiga uppgiften eller den underlåtna anmälningsskyldigheten och den felaktiga utbetalningen. Det räcker alltså inte att den oriktiga uppgiften eller underlåtna anmälningsskyldigheten typiskt sett leder till felaktiga utbetalningar, utan det måste finnas ett faktiskt orsakssamband för att kunna besluta om återkrav.

HFD synes emellertid inte ställa några särskilda krav på orsakssambandet i den bemärkelsen att assistansanordnaren måste ha agerat uppsåtligt eller vårdslöst. Eftersom en assistansanordnare inte får assistansersättning utbetalad till sig utan att ha lämnat in signerade tidredovisningar anser HFD att det finns ett orsakssamband mellan den oriktiga uppgiften – alltså assistentens tidredovisning – och den felaktiga utbetalningen. När det är fråga om en underlåtenhet att anmäla väsentligt ändrade förhållanden gör HFD en snarlik bedömning; om förhållandena som inte anmäldes påverkade rätten till assistansersättning i den bemärkelsen att utbetalad assistansersättning ska återbetalas så anses det föreligga ett orsakssamband.

Något som är särskilt besvärande är HFD:s konstaterande att en anordnare varken behöver vara medveten om felaktigheten eller ha agerat oaktsamt för att ett återkrav ska kunna riktas mot den. En assistansanordnare måste således vara medveten om allt som assistenterna gör och ser för att inte ”råka” lämna in oriktiga uppgifter till Försäkringskassan. Vidare är en assistansanordnare således skyldig att anmäla ett väsentligt ändrat förhållande även om anordnaren inte har kännedom om förhållandet i fråga. Det strikta arbetsgivaransvaret har således fullständigt cementerats och lämnar inget utrymme överhuvudtaget för assistansanordnare att hävda god tro eller påtala att den har gjort vad som rimligen har kunnat göras inom lagens ramar för att kontrollera att inga oegentligheter förekommer i assistansen. Slutsatsen blir att en assistansanordnare i princip kommer tvingas kameraövervaka både sina kunder och assistenter för att säkerställa att inget går fel till och att alla eventuella förändringar upptäcks – och frågan är om ens det skulle vara tillräckligt.

Framtida krav på Försäkringskassans processföring

Det finns ytterligare ett skäl till oro med anledning av en av återkravsdomarna. På senare tid har kammarrätterna – med Kammarrätten i Jönköping i spetsen – börjat ställa krav på Försäkringskassans processföring i återkravsmål. Denna nya trend har inneburit att kammarrätterna endast har prövat den rättsliga grunden som Försäkringskassan åberopat till stöd för sitt återkrav, till exempel en underlåtenhet att anmäla ändrade förhållanden. Om Försäkringskassan senare under processföringen kommit på att den borde ha inkluderat ytterligare rättsliga grunder, till exempel att assistansanordnaren skäligen borde ha insett att utbetalningarna var felaktiga, för sitt återkrav har kammarrätterna inte prövat det.

Exempelvis har således ett återkrav kunnat upphävas av domstol när Försäkringskassan endast gjort gällande att assistansanordnaren har lämnat oriktiga uppgifter, men inte att anordnaren skäligen borde ha insett att betalningarna var felaktiga. Om kammarrätten i så fall skulle bedöma att anordnaren inte har lämnat oriktiga uppgifter har det inte spelat någon roll om anordnaren skäligen borde ha insett att utbetalningarna var felaktiga – återkravet har upphävts.

HFD ändrade nu denna rättstillämpning och konstaterade att domstolarna visst kan pröva andra rättsliga grunder än vad Försäkringskassan har åberopat. Alltså, domstolen kan fastställa ett återkrav på grund av att den anser att assistansanordnaren skäligen borde ha insett att utbetalningarna var felaktiga, även om Försäkringskassan inte gjort det gällande. HFD gör det således ännu enklare för Försäkringskassan att rikta återkrav mot assistansanordnare än vad det redan har varit.

Eftergift

Det finns dock en ljusglimt i domarna från HFD; bedömningen av särskilda skäl för att efterge det återkrävda beloppet kan antas ha blivit något mer generös. I en av de tre domarna satte HFD ner det överklagade återkravet från 1,7 miljoner kronor till 100 000 kronor. Det som synes ha varit avgörande för den generösa eftergiften är att den assistansberättigade i fråga bedömdes ha ett grundläggande behov som endast understeg 20-timmarsgränsen med 26 minuter per vecka. Om det i stället hade varit fråga om ett överdrivet hjälpbehov inför assistansbeslutet (likt typsituation 3 som beskrivs ovan) hade eftergift sannolikt inte medgetts – åtminstone inte i samma omfattning. Förhoppningsvis medför detta att assistansersättning som faktiskt har använts för att tillgodose ett hjälpbehov som den enskilde bedömts ha inte ska bli föremål för återkrav – eller i vart fall sättas ned genom eftergift. Alltså, om det grundläggande behovet har bedömts uppgå till 30 timmar per vecka och sedermera dras in för att det senare bedöms uppgå till 15 timmar per vecka är det endast de differentierade 15 timmarna per vecka som ska återkrävas. Detta utgör förvisso spekulation, men domskälen ger stöd för att ett sådant resonemang kan ha förts av HFD.

Avslutande kommentar

Återkravsdomarna från HFD ger tyvärr inget svar på många av de frågor som assistansanordnare under en längre tid har funderat kring. Till exempel när det finns flera parter som är skyldig att anmäla väsentligt ändrat förhållanden, men ingen av parterna gör det, varför är det assistansanordnaren som återkravet ska riktas mot? Hur ska assistansanordnare värja sig mot assistansberättigade och assistenter som fuskar? Måste assistansanordnare övervaka sina kunder (något som knappast är lagligt enligt nu gällande lagstiftning)? Behöver assistansanordnare sluta vara betalningsmottagare av assistansersättningen för att undvika risken för återkrav?

Fortsättning på ämnet lär följa med en övergripande fråga för hela assistansbranschen: hur ska det vara möjligt att bedriva privat assistansverksamhet när assistansanordnare åläggs alla skyldigheter, ansvarar för alla fel och återkrävs på all ersättning utan att ha rättsliga och faktiska förutsättningar att göra rätt alla gånger i alla situationer? Det är inte bara assistansbolagens tillstånd – och därmed hela verksamheter – som står på spel; det är flera tusentals assistansberättigades möjlighet att välja sin utförare som försämras; det är tiotusentals arbetstagare vars anställningar riskerar att upphöra; det är en hel bransch som skulle kunna förvinna på grund av de omöjliga kraven som Försäkringskassan, med stöd av HFD, ställer på anordnare.

Har du frågor, tveka inte att höra av dig till oss på Ek Juridik.