Andra spelregler för kommuner än för Försäkringskassan vid återkrav
2025-04-17
Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) har tidigare under våren meddelat tre domar avseende Försäkringskassans återkrav av assistansersättning som riktats mot assistansanordnare. Nu har HFD återigen meddelat en dom om återkrav. Frågan som prövades av HFD var om en kommun får rikta återkrav mot en assistansanordnare i stället för den assistansberättigade, likt Försäkringskassan får? Det korta svaret: nej. Det något längre svaret: nej, för det saknas uttryckligt lagstöd i LSS för en kommun att rikta återkrav mot någon annan än den assistansberättigade.
Tidigare avgöranden och rättsligt ramverk för återkrav
Ek Juridik har tidigare skrivit om de tre återkravsmålen avseende Försäkringskassans återkrav mot tre olika assistansbolag som HFD avgjorde tidigare i vår. I de tre återkravsmålen konstaterade HFD, kort sammanfattat, att det så kallade arbetsgivaransvaret ska tillämpas som ett strikt ansvar och att allt som eventuellt blir fel ska lastas assistansanordnaren. Den rättsliga förutsättningen för Försäkringskassan att återkräva assistansersättning från assistansanordnaren enligt 108 kap. 9 a § SFB ställer inte upp något annat rekvisit än att assistansanordnaren är den som har tagit emot ersättning – vilket är det sedvanliga upplägget mellan assistansbolag och kund.
12 § LSS reglerar kommunernas möjlighet att besluta om återkrav när ekonomiskt stöd för utförd assistans har utgått felaktigt. Liksom 108 kap. 2 § SFB, bestämmelsen som reglerar Försäkringskassans möjlighet att besluta om återkrav, krävs att det som har erhållit stödet har lämnat oriktiga uppgifter eller på annat sätt förorsakat att det ekonomiska stödet har lämnats felaktigt. Noteras ska att 12 § LSS således endast ger kommuner möjlighet att rikta återkrav mot den assistansberättigade, inte mot dennes assistansbolag.
Det aktuella målet – kommunens återkrav mot assistansbolag
Det nu aktuella målet i HFD har sin bakgrund i ett återkrav som en kommun riktade mot ett assistansbolag. Enligt kommunen hade en av assistansbolagets assistenter inte erhållit tillräcklig veckovila enligt arbetstidslagen och rådande kollektivavtal, varför ett belopp om 7 377 kronor återkrävdes av assistansbolaget. Kommunen riktade återkravet mot assistansbolaget eftersom det var bolaget, inte den assistansberättigade, som hade mottagit utbetalningen. Enligt kommunen utgjorde faktumet att 12 § LSS inte gav uttryckligt stöd för en kommun att rikta återkrav mot assistansanordnare något hinder, utan det ansågs vara ”såväl tillåtet som lämpligt” att rikta återkravet mot anordnaren. Kommunen menade att det lagstiftarens intention knappast kunde vara att assistansberättigade skulle bli återbetalningsskyldiga när det stödet betalas ut till anordnaren i stället.
Varken förvaltningsrätten eller kammarrätten höll med kommunen. Domstolarna konstaterade att 12 § LSS inte ger stöd att rikta återkrav mot någon annan än den som har fått insatsen beviljad, det vill säga den assistansberättigade. Kommunens återkrav upphävdes därför.
Kommunen överklagade domarna och fick prövningstillstånd beviljat av HFD. I sina domskäl konstaterade HFD inledningsvis att både 12 § LSS och 108 kap. 2 § SFB – bestämmelserna som reglerar återkrav för kommuner respektive Försäkringskassan – har haft återkravsbestämmelsen i den nu upphävda lagen om allmän försäkring som förebild. Enligt den upphävda lagen om allmän försäkring saknades det möjlighet att återkräva ersättning som betalats ut till någon annan än den assistansberättigade. För att Försäkringskassan skulle kunna återkräva assistansersättning av assistansanordnare infördes 108 kap. 9 a § SFB, vilket möjliggjorde för myndigheten att återkräva assistansersättning från den som mottagit ersättningen.
När 108 kap. 9 a § SFB infördes noterades särskilt att en motsvarande bestämmelse i LSS saknades. Trots det infördes aldrig någon bestämmelse i LSS som möjliggör för kommuner att rikta återkrav mot någon annan än den assistansberättigade. HFD konstaterade därför att 12 § LSS ska tolkas enligt dess ordalydelse, alltså att det endast är mot den assistansberättigade som ett återkrav kan riktas. Kommunen hade således fel när den riktade ett återkrav mot assistansbolaget och överklagandet avslogs. Frågan om återkravet i och för sig var riktigt prövades aldrig.
HFD:s dom och dess betydelse för assistansbranschen
Domen från HFD innebär, till skillnad från de tre tidigare återkravsdomarna som meddelades tidigare i vår, en lättnad för assistansanordnare vars strikta ansvar i vart fall begränsas till att endast gälla i förhållande till Försäkringskassan. För assistansberättigade medför domen ingen skillnad från vad som tidigare har gällt, alltså att en kommun endast kan rikta återkrav mot den som insatsen har beviljats för. Domen bör därför inte beaktas som en ökad risk för assistansberättigade, utan snarare ett förtydligande att vederbörande har ett ansvar att inte lämna oriktiga uppgifter till sin hemkommun för att få ersättning för sin assistans.
Det här är det femte avgörandet från HFD i år som påverkar assistansbranschen. Ytterligare avgöranden inväntas. Ek Juridik följer rättsutvecklingen med stort intresse och hoppas att kommande domar ger tydlig vägledning i frågor som är avgörande för hela assistansbranschen.
