Vad krävs för att få assistans för förebyggande stöd?

2025-10-03

Den 1 januari 2023 infördes nya så kallade grundläggande behov i 9 a § LSS. Ett av dessa nya grundläggande behov avser stöd som den enskilde behöver på grund av en psykisk funktionsnedsättning för att förebygga att han eller hon fysiskt skadar sig själv, någon annan eller egendom. Nu har Högsta förvaltningsdomstolen meddelat prövningstillstånd i ett mål där frågan i målet är vad som krävs för att ha rätt till sådant förebyggande stöd.

Innan den 1 januari 2023 kunde de med en psykisk funktionsnedsättning och ett utåtagerande beteende endast beviljas assistans för behovet av tillsyn under vissa stränga förutsättningar. Det behövde vara aktiv tillsyn av övervakande karaktär som förutsatte ingående kunskaper om den funktionsnedsatte som syftade till att begränsa allvarliga konsekvenser. Nålsögat för att tillsynsbehovet skulle bedömas som ett grundläggande behov var mycket litet.

Den 1 januari trädde nya bestämmelser i LSS i kraft som bland annat innebar att den med en psykisk funktionsnedsättning skulle kunna få stöd för att förebygga att denne fysiskt skadar sig själv, någon annan eller egendom. Bestämmelsen avsåg i huvudsak att tillförsäkra att de med ett utåtagerande beteende skulle få den hjälp som krävdes för att förebygga utbrott. Eftersom bestämmelsen är förhållandevis ny har dock dess tolkning och tillämpning varierat till både för- och nackdel för enskilda.

Det aktuella målet avser ett barn som vid tillfället för Försäkringskassans avslagsbeslut var tolv år gammalt. Barnet har en psykisk funktionsnedsättning som bland annat medför störningar i beteende och impulskontroll. Enligt uppgifter från barnets skola har barnet utbrott fyra till fem gånger i veckan där denne både har skadat sig själv och egendom, bland annat genom att slå sönder ett klassrum och därefter satt en sax mot sin egen hals. Barnet har även polisanmälts av skolan för misshandel av en pedagog. Försäkringskassan ansåg dock att fyra till fem utbrott i veckan inte är frekvent nog för att det skulle kunna vara fråga om förebyggande stöd såsom avses i 9 a § LSS – detta oaktat att majoriteten av utbrotten bedömdes allvarliga.

Förvaltningsrätten gjorde en annan bedömning än Försäkringskassan och fastslog att barnet hade rätt till förebyggande stöd enligt 9 a § LSS. Enligt förvaltningsrätten är kravet på frekvens inte exakt formulerat i vare sig lagtext eller förarbetet. Förvaltningsrättens sammantagna bedömning var att fyra till fem utbrott per vecka var tillräckligt för att det skulle anses vara fråga om ett grundläggande behov.

Försäkringskassan överklagade till kammarrätten som biföll överklagande. Enligt kammarrätten uppfyller fyra till fem utbrott per vecka inte kravet på frekvens för att det ska vara ett grundläggande behov. Kammarrätten lade till att utredningen i målet saknade närmare beskrivning av konsekvenserna som barnets utbrott medför. Den sammantagna bedömningen var därför att barnets behov av förebyggande stöd inte var ett sådant grundläggande behov som avses i 9 a § LSS.

Barnet överklagade kammarrättens dom och Högsta förvaltningsdomstolen har meddelat prövningstillstånd. Frågan som ska prövas i målet är vad som krävs en assistansberättigad ska anses vara i behov av stöd för att förebygga att denne fysiskt skadar sig själv, någon annan eller egendom. Högsta förvaltningsdomstolen förväntas uttala sig specifikt om kravet på frekvens, men förhoppningsvis följer även uttalanden om allvarlighetsgraden av eventuella utbrott samt ett resonemang om vilka konsekvenser utebliven tillsyn skulle innebära – alltså en viss hypotetisk bedömning.

Ek Juridik följer ständigt rättsutvecklingen inom assistansen och ser fram emot ett förtydligande från Högsta förvaltningsdomstolen i denna fråga. Än så länge skiljer sig rättstillämpningen åt, vilket inte är ovanligt när det är en förhållandevis ny bestämmelse. Det kommande prejudikatet är således både nödvändigt och välkommet.