Återbetalningsskyldighet under en inhibitionsperiod

Kammarrätten i Stockholm har nyligen fastslagit att Försäkringskassan inte kan kräva tillbaka felaktigt utbetald assistansersättning under en period då en domstol har inhiberat indragningen av assistansen. Detta innebär en tydlig förändring mot Försäkringskassans tidigare linje, som har skapat problem både för den som beviljats assistans och för assistansanordnare.

Det är Försäkringskassans uppfattning att det går att återkräva felaktigt utbetald assistansersättning relaterat till en period när en domstol har inhiberat den försäkrades indragning av assistansen. Enligt Försäkringskassan beror detta på att beslutet om återbetalning är fristående från indragnings- eller nedsättningsbeslutet. Detta framgår av Försäkringskassans Vägledning om återbetalning (2024:2).

Försäkringskassans inställning har orsakat stora problem, framförallt för den som har rätt att få sin assistansersättning utförd under inhibitionsperioden samtidigt som assistansanordnare som tagit på sig utförandet av assistans under inhibition har känt till att detta kan leda till ett återkrav riktat mot anordnaren. Den försäkrade har därför många gånger fått sin hemkommun som assistansutförare. Inte utifrån ett aktivt val utan för att assistansanordnare inte vågar riskera återbetalningsskyldighet som i förlängningen kan hota tillståndet som krävs för att fortsätta sin verksamhet.

Nu har Kammarrätten i Stockholm tydliggjort att återkrav under inhibitionsperiod inte är möjligt, mål nr 4931-25. Kammarrätten konstaterar att det förvisso har skett felaktiga utbetalningar, men att det inte är den enda förutsättningen för att någon ska bli återbetalningsskyldig. Utöver felaktigt utbetald ersättning krävs dessutom att den som återkravet riktats mot redan vid utbetalningstillfällena insåg eller skäligen borde ha insett att det saknades rätt till ersättning. Att det är utbetalningstidpunkten som är avgörande har sedan länge varit klarlagt av högsta instans (se RÅ 2007 ref. 8). Försäkringskassan har däremot inte förhållit sig till detta, i vart fall inte tidigare.

Av kammarrättsavgörandet (mål nr 4931-25) framgår dessutom att det i inhibitionsbeslutet tydliggjorts att utgången i målet i vart fall framstår som oviss. Mot den bakgrunden kan det inte anses visat att den som återkravet riktats mot skäligen borde ha insett att det saknades rätt till assistansersättningen. Den försäkrade (eller dennes assistansanordnare) kan alltså inte avkrävas en större insikt än den domstol som faktiskt meddelade inhibitionen. Förhoppningsvis är det detta som kommer att vara rättsläget för återbetalningsskyldighet under inhibitionsperioder framgent.

Artikelförfattare: Linda Olofsson, jurist