En kopia av en allmän handling blir även den en allmän handling, även om originalet förstörs till följd av ett domstolsbeslut. Detta fastslog Högsta förvaltningsdomstolen när de meddelade dom om att Polismyndigheten måste lämna ut kopierade filer från beslagtagna hårddiskar till en juriststudent.

En juriststudent begärde hos Polismyndigheten att få del av ett antal beslagtagna filer som funnits på hårddiskar. Efter ett förverkande beslut från domstol hade hårddiskarna förstörts, men inte innan att filerna hade kopierats och sparats på en server. Polismyndigheten bedömde att dessa spegelkopior inte utgjorde allmänna handlingar enligt 2 kap. tryckfrihetsförordningen (1949:105) eftersom att originalen hade förstörts, varför de avslog studentens begäran.

Högsta förvaltningsdomstolen fastslog att kopior av filer som funnits på hårddiskar som tagits i beslag av en myndighet är att betrakta som allmänna handlingar, oaktat om originalen finns kvar eller inte – det som är avgörande är att kopiorna förvaras hos myndigheten. Förhållandet mellan kopior och originalhandlingar gäller även åt andra hållet – en säkerhetskopias status som icke allmän handling förändras inte till följd av att originalet raderas.

Högsta förvaltningsdomstolen fann att spegelkopiorna utgjorde allmänna handlingar och att de således skulle utlämnas till juriststudenten förutsatt att de inte omfattas av sekretess.

Det som kan konstateras utifrån domen är att bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen inte innehåller några särskilda regler gällande allmänna handlingars offentlighet i de fall som en myndighet har beslagtagit handlingarna. En kopia av en beslagen handling är, likväl som originalet, att anse som allmän i enlighet med tryckfrihetsförordningen utifrån rekvisiten att handlingen ska vara inkommen eller upprättad samt förvarad hos myndigheten. Det enda som skulle kunna hindra utlämnandet av en kopia av en allmän handling skulle vara att den omfattas av sekretess. En sekretessprövning skulle emellertid vara densamma om handlingen var i original.

Högsta förvaltningsdomstolens avgörande i mål nr. 2687-17