Oklarhet av femte grundläggande behovet

Bedömningen av det femte grundläggande behovet försvåras på grund av ännu en epilepsidom från kammarrätten.

Sedan Högsta förvaltningsdomstolens dom från 2015 (HFD 2015 ref. 46) har det femte grundläggande behovet endast ansetts avse psykiska funktionshinder, vilket har lett till att fysiska funktionshinder inte är assistansberättigande. Huruvida epilepsi omfattas eller ej har varit oklart.

Nu har två olika kammarrätter meddelat domar huruvida epilepsi ska berättiga den funktionshindrade personlig assistans eller inte med varierande resultat – den ena domstolen har ansett att epilepsi kan ligga till grund för rätten till personlig assistans, medan den andra domstolen meddelade motsatsen.

Gemensamt för båda domarna från Kammarrätten i Jönköping respektive Kammarrätten i Sundsvall är att de sökande behövde aktiv tillsyn på grund av sin epilepsi. Båda domstolarna har även fört ett resonemang kring aktiv tillsyn för de som är utåtagerande, men här skiljer det sig i hur respektive domstol har gjort sin bedömning.

Kammarrätten i Jönköping menade att kvinnans hjälpbehov vid sina epileptiska anfall, som medförde en risk för att hon skulle skada sig (läs mer om domen här), kunde likställas med hjälp som ges aggressiva och utåtagerande personer – varför det skulle anses vara ett grundläggande behov.

Kammarrätten i Sundsvall menade däremot att mannen, även om det fanns ett behov av tillsyn på grund av hans epilepsi, inte hade ett grundläggande behov av aktiv tillsyn. Detta trots att han faktiskt kan bli aggressiv och utåtagerande i samband med epileptiska anfall.

Vad det är som gör att domsluten skiljer sig åt mellan de olika kammarrätterna kan tyckas verka oklart. Detta särskilt med tanke på att Kammarrätten i Jönköping ansett att hjälp för epileptiska anfall som medför självskaderisk ska likställas med hjälp för utåtagerande personer, medan Kammarrätten i Sundsvall nekat assistans för någon som faktiskt kan bli utåtagerande i samband med epileptiska anfall.

Kanske är det just det faktum att kvinnan i Jönköpingsmålet löper risk för skada på grund av sina anfall som gör att hennes yrkande om assistans bifölls, medan mannen i Sundsvallsmålet löper risk för skada i samband med sina anfall och därmed nekas? Är det skillnaden mellan på grund av för den ena och i samband med för den andra som gör att domarna skiljer sig åt? Om inte kan det anses lustigt att kvinnan beviljats assistans för ett faktum som ska likställas med utåtagerande, medan mannen nekats assistans för faktiskt utåtagerande.

För ett förtydligande av rättsläget kan vi bara hoppas att Högsta förvaltningsdomstolen meddelar prövningstillstånd i ett av målen, eller kanske till och med båda, så att frågan om personlig assistans på grund av epilepsi besvaras.