Vilket ansvar har egentligen den enskilde?

En nyligen avkunnad dom från kammarrätten belyser vilket ansvar den enskilde kan åläggas med särskilt beaktande av bakgrund och kompetens vid kontakter med myndigheter och vid mottagandet av statlig ersättning.

I ett nyligen avgjort mål (kammarrätten i Sundsvall, mål nr 1434-18) aktualiserades frågan om den enskildes ansvar. Målet berörde relevansen av den enskildes utbildning och huruvida denne kunde åläggas ett tyngre ansvar på grund av detta. Även i vilken utsträckning enskilda kan lita på uppgifter lämnade av tjänstemän berördes.

Målet avsåg bland annat återbetalning av föräldrapenning och det allmänna ombudet för socialförsäkringen (allmänna ombudet) yrkade bl.a. att kvinnan, tillika mamman, skulle förklaras återbetalningsskyldig för felaktigt utbetald föräldrapenning. I målet hänvisade mamman till vad som sagts i förvaltningsrätten och anförde därför följande.

Under 2014 väntade hon och hennes make sitt första barn. Maken, barnets pappa, var även israelisk medborgare och hade en bostad där. I augusti ansökte honom om föräldrapenning för perioden 1 september 2014 till 30 september 2015. I oktober 2014 föddes barnet och i november 2014 reste familjen till Israel. Vid tiden för ansökan om föräldrapenning var det oklart hur länge de skulle stanna i Israel och mamman kände sig osäker på vilka regler som gällde för föräldrapenning och vistelsen i Israel. I december 2014 blev hon kontaktad av Försäkringskassan och från det samtalet visste Försäkringskassan att hon befann sig utomlands. I januari 2015 kontaktade mamman Försäkringskassan för att reda ut vad som gällde hennes vistelse. Hon fick då beskedet av handläggaren, som även hade diskuterat frågan med sina kollegor, att om avsikten var att komma tillbaka till Sverige inom ett år så hade hon rätt till föräldrapenning och att hon även inte behövda anmäla att hon inte bodde i Sverige.

Informationen lämnad av Försäkringskassans handläggare var fel då det av 5 kap. 14 § socialförsäkringsbalken (SFB) framgår att bosättningsbaserade förmåner, vilket föräldrapenning är, får ges om utlandsvistelsen kan antas vara max sex månader. Således hade handläggaren på Försäkringskassan uppgett felaktig information. Det allmänna ombudet ansåg dock att mamman, med hänvisning till att hon var jurist och tingsfiskal, skäligen borde ha insett att hon mottog felaktiga utbetalningar varför hon skulle förklaras återbetalningsskyldig i enlighet med 108 kap. 2 § SFB.

En viktig grundpelare i det offentliga Sverige är principen om likhet inför lagen och att myndigheter ska göra sakliga bedömningar oberoende av fakta som ej är relevanta för den juridiska bedömningen. Myndigheter får således inte göra skönsmässiga bedömningar baserade på eget tycke eller för att någon ”- borde si eller så” med hänvisning till oväsentliga omständigheter. Samhällsmedborgarna ska veta vad som gäller och vad man bör eller ska förhålla sig till. Således ska alla bedömas lika, givetvis med hänsyn till den aktuella lagstiftningens rekvisit. Ska därför utbildningsnivån beaktas?

Att vidare ha möjligheten att ställa en fråga till en tjänsteman vid en myndighet innebär kanske för många en enklare väg än att på egen hand söka ett djupare svar på en fråga. Många tänker säkerligen att man självklart ska kunna lita på vad en tjänsteman vid en myndighet svarar. Men är det verkligen så enkelt? Av 3:3 skadeståndslagen (1972:207) framgår att ”[s]taten eller en kommun skall ersätta ren förmögenhetsskada som vållas av att en myndighet genom fel eller försummelse lämnar felaktiga upplysningar eller råd, om det med hänsyn till omständigheterna finns särskilda skäl. Därvid skall särskilt beaktas upplysningarnas eller rådens art, deras samband med myndighetens verksamhetsområde och omständigheterna när de lämnades”. Staten kan således hållas ansvarig för felaktigt lämnade uppgifter om det med hänsyn till omständigheterna finns särskilda skäl. Begreppet särskilda skäl är inte ett entydigt definierat begrepp varför det inte finns någon uttömmande lista som anger vad som kan anses utgör särskilda skäl. Istället måste en bedömning i det aktuella fallet göras. Skälen kan bland annat bestå i att den enskilde litat till ett, från en myndighet, ”auktoritet besked”, handlat därefter och därigenom drabbats av ekonomisk skada utan att varit orsakande till skadan. Särskilt ska arten på råden eller upplysningarna beaktas liksom deras samband med myndigheten verksamhetsområde, samt omständigheterna kring lämnandet av råden/upplysningarna.[1]

I det nu aktuella målet anförde det allmänna ombudet följande.

”En objektiv prövning är visserligen rättssäker genom att alla försäkrade bedöms efter samma grunder men innebär ändå att resultatet inte alltid blir rättvisande. Systemet bör vara konstruerat på så sätt att det ska vara möjligt för den försäkrade att göra rätt. Den som med hänsyn till sina individuella förutsättningar skäligen borde ha insett att hon eller han inte har rätt till viss ersättning, bör bli återbetalningsskyldig även om en genomsnittlig person inte skulle ha haft samma insikt.

Insiktsprövningen bör därmed göras ut subjektiv synvinkel, dvs. att hänsyn ska tas till om just denna försäkrade skäligen borde ha insett den felaktiga utbetalningen. Vid en sådan prövning bör både omständigheter som talar för och som talar emot insikt beaktas. Utbildningsnivå är en av de omständigheter som bör vägas in. Det finns därvid skäl att ställa högre krav på juridiskt skolade försäkrade än på försäkrade som saknar juridisk utbildning, då en juridiskt skolad person bör ha goda förutsättningar att ta reda på vilka regler som gäller.”

Således anförde ombudet här att högre krav borde kunna ställas på kvinnan/mamman i det här fallet eftersom hon var jurist. Resonemanget är intressant, särskilt med beaktande av att juristyrket, likt många andra yrken är brett och kan innebära en rad olika arbeten. Är det rimligt att förvänta sig att en allmänspecialist ska kunna utföra en hjärtoperation eller att en jurist ska kunna ge svar på samtliga förekommande juridiska spörsmål?

Kammarrätten anförde att den primära frågan var huruvida den s.k. insiktsprövningen i 108 kap. 2 § 2 st. SFB (huruvida mamman skäligen borde ha insett att hon mottog felaktig föräldrapenning) skulle göras på objektiv eller subjektiv grund. Domstolen sade:

”Att ställa högre kvav på vissa försäkrade än på andra utifrån att de t.ex. har genomgått vissa typer av utbildningar kan ifrågasättas ur rättssäkerhetssynpunkt, bl.a. då en sådan ordning skulle leda till svåra gränsdragningsproblem. Även om insiktsprövningen i praxis inte är helt fri från subjektiva moment, såsom t.ex. den försäkrades bristande erfarenhet av liknade utbetalningar och det felaktigt utbetalda beloppets storlek, bör utgångspunkten för bedömningen ändå vara vad man kan förvänta sig att en person i allmänhet bör kunna inse.”

Kammarrätten bedömde därefter omständigheten att mamman hade frågat handläggaren om de aktuella reglerna, och anförde följande.

”[Mamman] har vid kontakt med Försäkringskassan fått besked att hon hade rätt till föräldrapenning om hennes avsikt var att återvända till Sverige inom ett år. Även om varje försäkrad som utgångspunkt har en skyldighet att känna till innehållet i gällande rättsregler kan denna princip inte tillämpas undantagslös. Rune Lavin har i boken 'Återbetalning av social ersättning' (s.130) uttalat att man måste räkna med att en ersättningsmottagare i allmänhet litar på myndighetens tjänstemän och förutsätter att dessa gör rätt. Den omständigheten att tjänstemannen inte känt till eller bortsett från en viss tillämplig rättsregel eller missförstått innebörden av en regel innebär därför enligt Lavin en stark presumtion för att mottagaren inte bort inse att ersättningen utgått obehörigen eller med för högt belopp.”

Således, att handläggaren uppgav felaktig information bör inte läggas den enskilde (mamman) till last. Istället finns en ”stark presumtion” att mottagaren av informationen inte bort insett att mottog felaktig ersättning. Domstolen dömde därför till mammans fördel då ”[d]et […] inte framkommit något som talar för att [mamman] borde ha förstått att det svar som hon fick från Försäkringskassans tjänsteman var felaktigt”. Mamman borde därför inte skäligen ha insett att föräldrapenningen utbetalades felaktigt.

I sitt resonemang poängterar kammarrätten vikten av objektivitet och saklighet. Att lägga en enskild större ansvar till last med hänvisning till dennes utbildning kan bli problematiskt ur en rättssäkerhetssynpunkt. Som kammarrätten anförde kan det därför, med hänvisning till just rättssäkerheten, ifrågasättas då det skulle innebära svåra gränsdragningar. Vem ska omfattas av högre krav? Alla med en viss utbildning? Är antalet högskolepoäng avgörande eller skulle erfarenhet beaktas likväl? Och när ska detta aktualiseras? I samtliga rättsliga processer? Kammarrätten lyfte även genom sitt resonemang fram vikten av att kunna lita på en myndighets tjänsteman i frågor likt dessa. En bedömning som torde kunna kommenteras enligt följande: Mycket bra.

[1] Bohlin, Alf & Warnling-Nerep, Wiweka, Förvaltningsrättens grunder, 2 uppl., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2007.