2023-09-13

För att bedriva viss enskild verksamhet enligt socialtjänstlagen eller LSS krävs tillstånd från IVO (Inspektionen för vård och omsorg). När du ansöker om tillstånd tar IVO ut en avgift om 30 000 kronor. Vid ändringar i tillståndet, till exempel om du ansöker om en vikarierande föreståndare i din verksamhet, tar IVO ut en avgift om 21 000 kronor. Eftersom kvinnor är föräldralediga i större utsträckning än män medför det en risk för arbetsgivare att det kan kosta mer att anställa kvinnor än män som föreståndare för en vård- och omsorgsverksamhet.

Inom vård- och omsorgsbranschen finns det flera olika typer av verksamheter som är tillståndspliktiga. Bland dessa kan assistansverksamhet, stödboende, HVB, daglig verksamhet och hemtjänst nämnas. För att få tillstånd måste den enskilde ansöka om detta till IVO. För vissa av dessa tillståndspliktiga verksamheter kräver IVO att det finns en särskilt utsedd föreståndare och att denne uppfyller förhållandevis högt ställda krav på både utbildning och arbetslivserfarenhet.

Enligt socialtjänstförordningen ska IVO ta ut en avgift om 30 000 kronor för att handlägga en tillståndsansökan. Därtill följer även att IVO ska ta ut en avgift om 21 000 kronor om en verksamhet behöver genomföra en förändring, till exempel utökning av antalet platser i ett stödboende eller – som är bakgrunden till denna artikel – anställa en vikarierande föreståndare.

År 2022 var medelåldern för förstagångsmammor cirka 30 år enligt Statistiska Centralbyrån (SCB). En arbetsgivare som anställer en kvinnlig föreståndare i 30-årsåldern kan således räkna med att någon gång behöva anställa en vikarie för kvinnan, med anledning av att denne, statistiskt sett, är i en sådan ålder att en förestående föräldraledighet kan vara aktuell. Oaktat kostnaden som går till rekryteringen av en vikarie i och för sig ska arbetsgivaren därutöver, enligt socialtjänstförordningen, betala en avgift om 21 000 kronor för ändringen i verksamheten som vikariatet innebär.

Ponera att en kvinna i 30-årsåldern, utan barn, anställs som föreståndare för en tillståndspliktig verksamhet. Under en kommande tioårsperiod föder hon tre barn och är således föräldraledig i tre olika perioder. För var given period måste en vikarierande föreståndare tillsättas och en avgift om 21 000 kronor ska betalas. En arbetsgivare måste i så fall räkna med att betala 62 000 kronor till IVO som en följd av att ha anställt en kvinna i ”fel ålder”.

Det finns såklart bestämmelser i gällande rätt som hindrar arbetsgivare att diskriminera kvinnor på grund av könstillhörighet i anställningsförfaranden. Det är ändock ett faktum för tillståndspliktiga verksamheter att anställandet av en kvinnlig föreståndare löper en väsentligt större risk att medföra en extra kostnad i jämförelse med anställande av en manlig föreståndare. Även om män också tar ut föräldraledighet är det i betydligt lägre omfattning än kvinnor; enligt en undersökning av TCO som publicerades i februari 2023 tar män ut 2,4 månader betald föräldraledighet – en siffra som stiger till 3,4 månader när den obetalda föräldraledigheten räknas in. Utifrån denna statistik är risken för att en arbetsgivare behöver betala en avgift till IVO för en ansökan om vikarierande föreståndare när en man tar ut föräldraledighet minimal. Istället kan en arbetsgivare, i de fall en föreståndare är föräldraledig i maximalt sex månader, anmäla en tillförordnad föreståndare till IVO. Det är nämligen tillåtet att ha en tillförordnad föreståndare i max 6 månader. En anmälan om en tillförordnad föreståndare är dessutom avgiftsfritt.

Enbart utifrån detta ekonomiska perspektiv gynnar det arbetsgivare som bedriver tillståndspliktiga verksamheter att anställa män före kvinnor. Denna diskriminering har emellertid inget med en snedvriden uppfattning om skillnad i kompetens mellan könen att göra, utan är snarare en följd av gällande rätt och IVO:s myndighetsutövning. Syftet med att IVO ska ta ut en avgift vid tillstånds- och ändringsansökningar är, enligt förarbetet till de ökade tillståndskraven, att kostnaden som uppkommer för IVO att handlägga ansökningar ska bekostas av den som ansöker om tillståndet. Resonemanget var kort och koncist beskrivet ”om du vill vara verksam inom socialtjänsten får du bekosta myndigheternas handläggning av din ansökan själv”. I förarbetet kan det utläsas att flera överväganden gjordes om vad som skulle vara avgiftspliktigt eller inte, där det bland annat gjordes en avvägning kring en enskild aktörs eventuella ovilja att anmäla ändringar om alla ändringar skulle vara avgiftspliktiga. Det kan dock inte utläsas att lagstiftaren gjorde något övervägande om hur en avgift för vikarierande föreståndare skulle kunna påverka skillnaden för en arbetsgivare att anställa män kontra kvinnor.

Syftet med avgiften för ändringar i ett tillstånd, vilket inkluderar vikarierande föreståndare, måste anses sekundärt i förhållande till vikten av att en arbetsgivare ska kunna anställa personal utifrån lämplighet och kompetens. Risken för könsdiskriminering (om än inte per dess legaldefinition) mot kvinnor som vi har nämnt ovan får anses reell – vi har själva stött på dessa resonemang hos olika aktörer inom vård- och omsorgsbranschen där arbetsgivare ställer sig frågande till varför en avgift tas ut vid vikarierande föreståndare just eftersom det medför en stor risk för extra kostnader att anställa kvinnor i 30-årsåldern. Arbetsgivare kan därför bli tvungna att beakta en potentiell arbetstagares kön i och med risken för ökade kostnader.

Enligt socialtjänstlagen kan IVO på eget bevåg bestämma om vilka ändringsanmälningar som ska vara avgiftsbelagda. IVO har uppenbarligen gjort det medvetna valet att avgiftsbelägga ansökningar om vikarierande föreståndare, trots att det medför en stor risk att kvinnor missgynnas av en sådan avgiftsbeläggning. I och med myndighetens befogenhet att besluta om avgifter skulle IVO kunna ändra på detta och därmed bidra till en ökad jämställdhet inom vård- och omsorgsbranschen. Nuvarande ordning har emellertid gällt i fem års tid och synes inte vara föremål för förändring i skrivande stund. Det finns således en reell risk att kvinnor i 30-årsåldern, som har rätt kompetens för att förestå en tillståndspliktig verksamhet, måste välja mellan karriär och föräldraskap – ett faktum som det offentliga får anses ytterst ansvarig för.