Den 2 augusti 2018 inträffade en händelse i Stockholm som kom att beröra många och bli föremål för såväl medias som rättsväsendets granskning. Tidigt på morgonen påträffades av polisen en ung man med vad som uppfattades vara ett automatvapen. En av poliserna upplevde hotsituation uppstod som resulterade i skottlossning från några av poliserna på plats. 25 skott avlossades varav tre stycken träffade den unge mannen. Mannen föll till marken och avled på plats.

Det polisen då inte visste var att den unge mannen var 20-årige E med Downs syndrom som hade rymt hemifrån. Med sig hade han ett leksaksvapen. Den av poliserna upplevda nödvärnssituationen var således inte verklig. Risk för skottlossning från E förelåg inte.

Tre poliser blev åtalade för tjänstefel respektive vållande till annans död alternativt tjänstefel. I början av oktober 2019 kom tingsrättens dom; samtliga tilltalade blev frikända. En av de åtalade poliserna var polisinsatschefen som åtalades för tjänstefel. Denne avlossade inte något skott utan åtalades med anledning av dennes befälsåtgärder vid insatsen. Tingsrätten bedömde att det ej var ställt utom rimligt tvivel att denne gjort sig skyldig till tjänstefel varför han frikändes. De två övriga poliserna som åtalades var inblandade i själva skottlossningen såtillvida att de avlossade skott mot E. De två poliserna åberopade till sitt förvar den putativa nödvärnsrätten, vilket innebär att de skulle ha handlat i en inbillad nödvärnssituation dvs. då de trodde att hotsituation förelåg använde de sig av nödvärn. 

Då man i domen på ett tydligt och pedagogiskt kan följa tingsrättens resonemang och bedömning hänvisas den intresserade läsaren till att i sin helhet läsa domen. Följande del av artikeln kommer istället fokusera på den delen av domen som avser det så kallade putativa nödvärnet. 

Nödvärn är en objektiv ansvarsfrihetsgrund. Det innebär att en gärning som i för sig är att betrakta som brottslig kan anses vara tillåten om den som begått handlingen har handlat inom ramarna för nödvärnsrätten. Bestämmelsen om nödvärn lyder enligt följande. 

”En gärning som någon begår i nödvärn utgör brott endast om den med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig.

Rätt till nödvärn föreligger mot
   1. ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom,
   2. den som med våld eller hot om våld eller på annat sätt hindrar att egendom återtas på bar gärning,
   3. den som olovligen trängt in i eller försöker tränga in i rum, hus, gård eller fartyg,eller
   4. den som vägrar att lämna en bostad efter tillsägelse. Lag (1994:458).”

Bestämmelsen återfinns i 24 kap 1 § brottsbalken (1962:700) och innebär att våldsanvändning kan anses tillåtet för det fall händelsen anses falla inom bestämmelsens ramar.

När en tilltalad hävdar att det förelegat en nödvärnssituation, eller en putativ nödvärnssituation som i det aktuella fallet, ankommer det på åklagaren att motbevisa detta. I det nu aktuella fallet berörde tingsrätten både nödvärnsrätten och den putativa nödvärnsrätten. Tingsrätten anförde att 

”Bedömningen av om en gärning som begåtts i nödvärn ska vara tillåten, eller med andra ord inte uppenbart oförsvarlig, innefattar två moment. En förutsättning för att gärningen ska anses tillåten är att det inte förelegat ett uppenbart missförhållande mellan nödvärnshandlingen och den skada som hotat genom angreppet. Vidare krävs att det våld som använts inte står i klar disproportion till vad som erfordrats för att avvärja den hotande faran (se NJA 2009 s. 234, jfr även NJA II 1962 s. 344 f.). I begreppet uppenbart oförsvarlig ligger att man bör räkna med en relativt bred marginal till förmån för den angripne vid bedömningen om vederbörande hållit sig inom gränserna för nödvärnsrätten (se t.ex. prop. 1993/94:130 s. 30).”

Gällande det putativa nödvärnet anförde tingsrätten:

”Bedömningen av en invändning om inbillat nödvärn ska i huvudsak göras på grundval av yttre förhållanden. Det bör då krävas, för att en sådan invändning ska kunna beaktas, att de yttre förhållandena ger stöd för att det kan ha förhållit sig så, att en tilltalad missuppfattat situationen (se t.ex. NJA 2012 s. 45 p. 15).”

I det nu aktuella fallet avlossades 25 skott mot E varav tre träffade honom. Två av skotten avfyrades av två av de poliser som stod åtalade. Dessa två skott träffade E i ryggen. Resterande 23 skott har åklagaren godtagit inom ramen för nödvärnsrätten. Åklagaren menade dock att nödvärnsrätten upphörde när E vände poliserna ryggen varför de två skotten ej kunde anses falla inom nödvärnsrätten. 

Tingsrätten bedömde dels huruvida det förelegat en putativ nödvärnssituation under hela skottlossningen samt huruvida våldet varit uppenbart oförsvarligt. Omständigheterna kring det faktum att skotten träffade E i ryggen var föremål för diskussion då olika uppfattningar kring dessa fanns. Tingsrätten anförde följande.

”Som åklagaren har lagt upp åtalet, både beträffande åtalet för vållande till annans död och tjänstefelen, har åklagarsidan rent faktiskt accepterat att de första 23 skotten avlossades i nödvärn. Åklagarens talan bygger på resonemanget att polisen missade de 22 första skotten, att [polis A] sedan träffade [E] på framsidan av kroppen med skott 23, att [E] därefter vände sig om samt att [tilltalad polis 1] och [tilltalad polis 2] då avlossade de två sista omdiskuterade skotten, 24 och 25, som träffade i ryggen. Det är alltså endast dessa två skott som sägs ligga utanför nödvärnsrätten. Gärningsbeskrivningen är utformad på så sätt att poliserna i ett ”efterföljande skede” av händelsen inte längre haft rätt till nödvärn, dvs. när [E] ”vänt ryggen mot poliserna”.”

Enligt försvararna fanns det inget i utredningen som motsade att skotten som träffade E i ryggen kunde ha avlossats tidigare under skottlossningen. De ifrågasatte åklagarens resonemang och menade att det inte var rimligt att dela upp händelseförlopp på det aktuella sättet. Tingsrätten fortsatte:

”Tingsrätten kan här konstatera att varken rättsläkarna eller, för den delen, någon annan i utredningen har kunnat avgöra i vilken ordning som de tre skotten träffade [E]. Vidare har utredningen inte gett något svar på frågan om turordningen av övriga skott eller vilka skott i ”skjutserierna” som träffade [E], se t.ex. [kriminalteknikerns] utlåtande och vittnesmål. Åklagarens påståenden om skottordningen får alltså inte något stöd av utredningen. Redan här uppstår en svaghet i åtalet.”

Det konstaterades vidare att E, trots att han uppgavs ha gått klumpigt och osmidigt, anses kunnat haft möjligheten att gå ett antal sekunder efter det att han blev träffad, samt haft möjlighet att vända sig om ett flertal gånger.

”Det ska också lyftas fram att kriminalteknikerna inte har kunnat uttala sig om vilken position [E] befann sig i när han blev träffad av kulorna. Enligt teknikerna kan det nämligen förutsättas att [Es] rörelser blev oberäkneliga direkt efter skottlossningen och det finns därmed ett otal olika varianter av rörelsemönster beroende på vilken kula som träffade först. Det som däremot har slagits fast är att [E] inte kan ha legat ner när han träffades i ryggen beroende på skottvinklarna och polisernas positioner vid skjutningen.”

Tingsrätten kom därför fram till att det inte kunnat fastställas dels turordningen på skotten och inte heller hur E rörde sig under skottlossningen. Med anledning härav ansågs nödvärnssituationen ha förelegat under hela skottlossningen. Tingsrätten bedömde vidare huruvida våldet varit uppenbart oförsvarligt och anförde att så inte varit fallet bl.a. med hänvisning till att poliserna under ett få antal sekunder avvärjt ett, vad de upplevt som, ett livshotande angrepp. 

Vad avser skotten som träffat E i ryggen resonerade domstolen kring en möjlig förklaring till dessa. De två tilltalade poliserna som hade avlossat skotten anförde att de inte uppfattade att E vände sig om utan att de varit övertygade om att de avlossat skotten när E stod och riktade sitt vapen mot dem. Åklagaren menade dock att de borde ha upptäckt att E vänt sig om de utfört verkanskontroll efter varje skott, något som bemöttes med att det ej fanns tid för detta då allt skedde mycket snabbt. Tingsrätten berörde frågan huruvida poliserna kunnat träffa E i ryggen utan att ha uppmärksammat att han vänt sig om. I denna del anfördes att studier visat att poliser i vissa situationer utsätts för fenomenet tidsfördröjning, dvs. att man inte hinner uppfatta att angriparen har vänt sig om eller avbrutit angreppet. I ett exempel där en polis sköt en person som redan fallit till marken kunde det konstaterats att flera personer fått fördröjningar på flera sekunder i sin uppfattning av det pågående händelseförloppet. 

Tingsrättens slutsats blev att polismännen befunnit sig en extremt stressande situation kopplat till hot och våld. Det var därför möjligt att den tidsfördröjning som bl.a. det sakkunnige vittnet talat om ägt rum vid händelsen för skottlossningen mot E.

Den sammantagna bedömningen blev att åklagaren inte hade motbevisat de tilltalades invändning om putativt nödvärn och att det använda våldet inte kunde anses ha varit uppenbart oförsvarligt. Som ovan nämnt är tingsrättens redogörelse av domskälen mycket ingående och tydlig varför det hänvisas till denna för att ta del av domstolens resonemang på ett djupare plan. 

Ovanstående artikel berör Stockholms tingsrätts dom i mål nr, B 10655-18, meddelad 2019-10-03. Samtliga citat ovan är hämtade ur nämnda dom.