Att få hjälp med sin personliga hygien, måltider, att klä på och av sig, kommunikation samt annan hjälp som förutsätter ingående kunskap om personen är de fem grundläggande behoven enligt LSS. Enligt Högsta förvaltningsdomstolen ska tre saker krävas för att kommunikationen ska fungera för att personlig assistans ska beviljas; kunskap om kommunikationsformen, kunskap om funktionsnedsättningen och särskild kunskap om den funktionsnedsatte.

Målet gällde huruvida en kvinnas behov av hjälp med kommunikation kan läggas till grund för rätt till personlig assistans. Kvinnan var dövblind och behövde därför tolkning via känseln, något som kallas för taktil teckenspråkstolkning. Försäkringskassan bedömde att kvinnans behov inte kunde läggas till grund för rätten till personlig assistans, medan kvinnan ansåg att personlig assistans var en förutsättning för att hon inte skulle bli socialt isolerad.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att det är landstingen som ansvarar för att dövblinda ska erbjudas tolkningstjänster. Däremot ska en tillämpning av LSS inte uteslutas, trots att utgångspunkten är att personlig assistans inte ska beviljas för att tillgodose ett behov som ska tillhandahållas av andra huvudmän.

Domstolen fortsatte med att konstatera att det framgår av förarbetena till LSS att tolktjänst ska ses som ett särskilt stöd som inte inkluderas i insatsen personlig assistans. Hjälpbehovet kommunikation ska alltså avse något annat än enbart tolkhjälp. Domstolen hänvisade till ett mål från 2010 där det fastslogs att det grundläggande behovet kommunikation avser situationer där tre kriterier måste vara uppfyllda. Delvis krävs det kunskap om både kommunikationsformen och funktionsnedsättningen, delvis särskild kunskap om den funktionshindrade.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att de två första kriterierna var uppfyllda i kvinnans fall, och att en personlig relation till kvinnan skulle underlätta och förbättra tolkningen, men inte att det krävdes särskild kunskap om henne för att kommunikationen faktiskt skulle fungera. Därför meddelade domstolen att kvinnans behov inte kunde läggas till grund för prövningen av personlig assistans.

Det tredje kriteriet för behovet kommunikation – särskild kunskap om personen i fråga – går att jämföra med det femte grundläggande behovets krav på hjälp som förutsätter ingående kunskap om den funktionshindrade. Skillnaden mellan särskild kunskap och ingående kunskap redogörs inte för i domen, utan går än så länge bara att spekulera kring. Eventuellt handlar det inte om mer än ett ordval, men om domstolen avser att det ska ställas olika krav på särskild kunskap och ingående kunskap skulle det kunna anses önskvärt att de olika kraven förtydligas.