Förvaltningsjuristerna logo
Förvaltningsjuristerna logo

Tid beviljat för det grundläggande behovet kommunikation trots förmåga att svara med enstaka ord

Kammarrätten i Göteborg konstaterade i början av februari 2019 att en mutistisk 43- årig kvinna hade behov av assistansersättning för att kunna kommunicera med andra. I fallet hade kvinnan endast förmåga att svara med ”ja”, ”nej” eller ”vet inte”. Det som är intressant är att vissa kommuner, och även Försäkringskassan, ibland bedömt att så länge en person har någon form av tal anses denne kunna kommunicera och göra sig förstådd - varför hjälpbehovet inte bedömts vara assistansgrundande.

För att bedöma om en person har rätt till assistans måste flera rekvisit vara uppfyllda; bland annat måste den enskilde tillhöra en av personkretsarna, vidare måste den enskilde vara i behov av hjälp med sina grundläggande behov i en stor och varaktig omfattning. I det här fallet ansågs kvinnan tillhöra personkrets 1 då hon led av mutism (en psykisk störning som innebär att en person inte kan prata i sociala sammanhang) och en nedsatt intellektuell förmåga.

Sedan ska en bedömning göras av huruvida personen behöver hjälp med sina grundläggande behov eller övriga personliga behov. Kvinnan yrkade på assistansersättning för flera grundläggande behov. Av särskilt intresse är hennes behov av assistans för att kommunicera. Utredningen i målet visade att kvinnan endast kunde svara med ”ja”, ”nej” eller ”vet inte”, att dessa svar inte alltid relaterade till frågorna samt att hon ofta kunde ange slumpmässiga svar.

Enligt praxis krävs det att en annan person måste han kunskap om den funktionsnedsatte, funktionsnedsättningen och sättet att kommunicera för att kunna få rätt till personlig assistans för det grundläggande behovet kommunikation (RÅ 2010 ref. 17). I det här fallet ansåg Kammarrätten att dessa tre kriterier var uppfyllda. Det behövdes kunskap om henne för att förstå att hon menade nej när hon sade nej eller om hon sade något annat. Kammarrätten konstaterade att just det faktum att en person kan säga enstaka ord är en omständighet som inte ensamt kan ligga till grund för att avslå hjälp med kommunikation. Det finns alltså, enligt kammarrätten, inga krav på att en person inte ska kunna uttala ord för att bevilja personen hjälp med kommunikation.

Eftersom det händer att såväl kommuner som Försäkringskassan nekar rätt till assistans på grund av att den enskilde har någon form av tal är det uppskattat att domstolen nu förtydligat att så inte nödvändigtvis ska vara fallet. I det förevarande målet fann kammarrätten att kvinnan, trots sin talförmåga, inte kunde göra sig förstådd genom tal och att hon därmed hade sådana svårigheter med att kommunicera att hon fick rätt till assistansersättning.

Möjligtvis öppnar detta avgörande upp för att till exempel eko-tal ska anses berättiga till assistans under det grundläggande behovet kommunikation.

Kammarrätten i Göteborgs dom i mål nr. 2616-18